Blogga och brista

Jag har ett behov, eller två.

Jag måste skriva mig loss från allt det svarta.
Kan jag inte få min vita tillvaro åter är grått det enda uthärdliga. Jag har aldrig skrivit dagbok. Men nu bloggar jag med förhoppningen att dämpa svärtan. Kunde jag förresten häfta alla hundratals post-it jag lämnar efter mig kanske det räknades som en dagbok? Papperslapparna fladdrar runt mig där jag går; på jobbet, hemma, i väskan, garderoben.
Små gula spöken med suddiga röster.

Bloggandet kan bli min räddning. Och kanske någon annans?

Jag behöver få delge min historia för jag tror det behövs. Jag är precis lika vanlig och ovanlig som de flesta, och jag tror att vanliga människors vanliga historier binder samman. Skapar sammanhang. Får medmänsklighet att växa. Alla förlorar tack och lov inte sina barn, eller behöver gå genom skärselden för att försöka skapa ett! Men ni som drabbats och hittar hit kanske kan få en liten tröst? Ni som går lyckliga omvägar förbi det ohyggliga och ändå hittar hit kanske kan lära? Jag gör ett försök.

Idag brast jag igen.
Jag var hos läkaren då jag gett mig tusan på att kolla upp de där ömma skarvarna som aldrig blir kollade. Brösten, leverfläckar under lupp och en uppskjuten tandläkartid. Idag var det bröstens tur. Jag berättade för läkaren att det ömmar lite i det ena, att jag nyligen varit gravid...och där kom gråten! Pow! Läkaren tittade på mig med gråstarrig blick och menade att "det vore väl konstigt om du inte..." Sedan följde ett förtroligt samtal om sorg och förlust.
Ett läkarbesök utan dess like! Det slutade med att jag försökte köpa en tavla som hängde ovanför det slarviga skrivbordet. En Lars Norrman.

Att brista så där utan förvarning är på ett sätt befriande. Jag måste inte verka stadigt sammansatt utan kan reagera som aldrig förr! Jag kan fullt ut anamma de starka krafterna. Ge mig hän. Sluta ursäkta mig för det som är rent och äkta. Jag gör det ju för er mina små!
Jag ser med panikartad spänning fram emot att brista.
När och var händer det imorgon?

Jag brister bra.