Tomten och Mr Hyde

Efter IVF-eländet och mina döttrar har mitt sätt att vara förändrats. Jag har mycket mer rekvisita i förrådet. Masker överallt, och hela kostymer! Som igår. Jag gick så fullständigt upp i att julpynta hemma att M blev irriterad. Jag julpyntar nästan aldrig och har inte ryktet av "pyntare" över mig. Då skulle Spartakus, som i sparsmakad/spartansk klä mig mer rättvist. Nu fattas plötsligt den kostymen och jag får i all hast på mig en tomtedräkt! Jag vet inte vem hon under skägget med de smala ögonen är? Hon som hojtar Ho Ho och undrar om det inte finns plats för en stjärna till i fönstret, en amaryllis till på brädet. Vem pyntar jag för?

Allt jag gör måste uppta min koncentration till överdrift (pyssel, gråt, ilska, jobb), och gör det inte det är apati min syssla. Jag håller en show med namnet Jekyll & Hyde. Oturen är ett elixir som gjort mig beroende. Jag kan inte leva på bananskal utan snör på mig för små balettskor och lider där jag trippar fram på knäckta tår. Det enda jag vet och det enda jag kan. Jag gör mig själv och andra ont genom att sluta vilja finnas i normala sammanhang. Ingen stiger in när Mr Hyde höjer sin förvridna röst. Inte ens jultomten vill umgås med Hyde!

Jag är förvirrad, förtvivlad!

En amatörskådis som inte kan skilja film från verklighet. Det är jag. Jag spenderar en förmögenhet på kostymer jag bara kanske behöver. Det måste få ett slut! Jag undrar så var livet tog vägen? Den obekymrade glädjen i att finnas. Jag och M för varandra men också i livet, det fantastiska. Jag undrar hur mycket stryk ett förhållande tål när de allt färre glädjestunderna byts mot ännu ett nederlag. Vi vet för vi lever i det. För att känna glädjen måste ansträngning till och det är en bristvara som tappas efter vägen, Vi tappar, tappar, tappar och förlorar...
Amatör betyder "den som älskar". När jag blivit proffs på att förlora...kan jag älska då?