Gulligull

"Jag har saknat honom i två dagar, gått på staden som en vanlig, löjlig man..."

Det läser jag på Birros blogg denna morgon.

Jag väcktes i ottan av de oanmälda bergvärmesnubbarna som i stundens hetta borrar ett 170 meter djupt energihål under den jordiga gräsmattan. Maskiner överallt. Med håret på ända, något slags kläder på kroppen, oborstade tänder och utan att fatta ett ord av vad som sades under en lång stund, fick jag äntligen i mig en svart och rykande kopp kaffe. På morgonen är jag Dr Morgontrötts Mr Hyde. Inget jag gör blir särskilt bra, inget jag säger hänger samman och den som väcker mig abrupt gör det på eget bevåg, för jag kan hur man gör ett monster! Jag surar på de högljudda gubbarna därute men gör mitt yttersta för att komma ihåg att deras närvaro skall skänka mer klirr i kassan.

I väntan på att köra till jobbet hinner jag läsa några bloggrader. Det är Birros nyvunna faderslycka som sticker mig i ögonen i takt med att nästa rykande svarta gör sitt yttersta för att väcka andra kroppshalvan. Jag tänker att både han och främst flickvännens bloggar har blivit rena gulligull-vi har fått barn-och är så lyckliga-bloggar, som om tiden innan inte fanns. Från att känna samhörighet med deras modiga kamp för ett levande barn kan jag inte känna något mer än små irriterande stick. Birro skriver fortfarande oändligt bra men idag gör han att jag känner mig "som en vanlig, löjlig kvinna..." En sådan som fortfarande är utan, en sådan som inte vet, på riktigt, riktigt. Hon som står bakom skynket och verkar patetisk, vanlig och löjlig...

Det svarta giftet har gjort sitt och med Mr Hyde under kontroll inser jag att min egen blogg inte skiljer sig mycket från deras gulligull, min är också gulligull, min handlar också om oändlig kärlek till de barn jag fick. Som om inget annat fanns, som om jag innan gick på stan som en vanlig, löjlig kvinna...För fler av landets morgonmonster sticker det säkert i ögonen och det enda jag kan rekommendera är en andra kopp kaffe till tröst. Ganska ofta orkar jag knappt med min egen "gulligull-vi har fått barn-och är så olyckliga-blogg", jag är många fler nyanser än vad den visar och oftast lika patetisk och löjlig som tiden innan. Men vi drar alla vårt gulligull till stacken och tycker att våra strån är de största. Det är bara bristen på dyra medlemsskap som sticker i ögat och lämnar mig utanför de fräckaste klubbarna.

Men nu är bergvärmen på gång och kanske får jag råd att bli medlem snart!