Lagom blå himmel

Jag läker i ett nytt tunt lager. Så tunt att det går sönder när jag klär mig om morgnarna. Jag har varit silkespapper hela helgen och gått sönder otaliga gånger. Jag tror jag ser mönstret nu. Efter de bästa av dagar är pappret så nött att det bara måste gå sönder. Jag skrattar och mår prima de dagar jag ovilligt inväntar mörkret men det som skrämmer mig är inte att jag vet att det snart blir mörkt omkring mig, utan att det svärtar all lust, all gnista, allt som fortfarande är det där livet jag håller på att lära mig återleva. Att återleva är svårt när två döttrar fattas.

Min ork har spretat likt palmblad på en blåsig folktom strand, veckorna innan badsäsong. Än hit, än dit har jag svajat och gråtit skavande sandkorn ur ögonen, iklädd bikini med resår som släppt. Jag har känt mig naken och frusen, osammanhängande. Sanden har yrt och invaderat även Kärlekens ögon och eftersom ingen av oss sett har vi snubblat över otympliga badkläder och varandra, gjort oss illa. Men vi har ögondroppar, plåster och nya silkespapper hemma och när sanden skavt färdigt har vi hjälpts åt att plåstra.

När det blir mörkt nu är det ändå inte samma sorts mörker som infann sig månaderna efter förlossningen. Det har blivit mer som mulna dagar med lagom mycket blå himmel skymtandes mellan molnen. Det regnar heller inte särskilt mycket. Sådana dagar kan jag fortfarande göra saker, om än motvilligt, så jag gör men bara precis. När jag sysselsätter mig kan det till och med hända att lite skratt och flams hittar ut, men skrattet viker undan för snabbt och flamset går och gömmer sig på sitt vanliga ställe, som vore det rädd att bli påkommet.

Vi läker i nya tunna lager, och det är alltid en början.
Mellan skratt och stormigt svart.

Älskade M!

.