Barn hela dan

Vi målar rum på övervåningen och på den skrålande färgkladdiga radion pratas det barn, det har pratats barn hela dagen i den!

Först handlade det om en tragisk familj där mamman som vunnit en vårdnadstvist, vinnare av ensam vårdnad om tre barn, utropar: "Ens barn är ens lycka, och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem!!!" Detta säger hon samtidigt som vi får höra den uppgivna pappan som inte fått träffa sina två yngsta barn på sex hela år. Vem som ljuger eller talar sanning är omöjligt att avslöja, men som vanligt i vårdnadstvister har mamman mer rätt att vårda det som är gemensamt än mannen, trots att han är precis lika mycket förälder...
Jag hoppas för alla inblandade att mammans version är den som stämmer, om inte hoppas jag att hon inventerar sina ord och förstår att pappan inte heller borde veta vad han ska göra utan sina barn.

Vidare tänker jag på att hennes uttalande ter sig självklart för lyssnande familjer. Det konstiga är att för vissa av dessa familjer är inte min sorg över uteblivna träffar med mina barn lika självklar. För samma familjer handlar mitt mörker om "missfall" och "nya försök". Jag kommer ständigt åter till frågan om varför sorgen efter barn, födda och förlorade i graviditetens mitt, före eller efter, måste förminskas och bortförklaras i termer av "natur". Så fort naturen kommer på tal måste känslor skuffas undan. Jag kan inte förstå det! Och ännu mindre när förminskningen skapas av föräldrar som lever med levande barn. Föräldrar som borde förstå vad kärleken till ett barn handlar om, kärleken till två...

Nyss handlade det om branden på Scandinavian Star utifrån anhöriggruppers upplevelse av katastrofen. Betoningen ligger på en norsk fars berättelse om tiden innan och hur han och frun "skulle ha barn" just då, följt av prat om norske barnesager...jag ställer mig osäker och skeptisk till inslaget av melodiösa "tomtar och troll" i samband med att 159 passagerare omkom. Men den självklara familjebilden framstod tydlig och jag anar att det var en snyfthistoria med hög igenkänningsfaktor som skulle gestaltas.

Sedan "Dubbelt så kul med tvillingträff" på Familjeliv, där jag inte tittat in på väldigt länge. Där gick hjärtat sönder till tonerna av Robert Miles och den för dagen mer eller mindre passande 5-miljonerssuccén Children. Jag känner ögonen på mig var jag än tittar och jag känner mig utanför, inifrån och ut. Jag är inte välkommen på tvillingträff trots att jag är mamma till ett par, jag kan inte självklart minnas att "vi skulle ha barn" innan katastrofen och jag kan inte få den äran att vårdnadstvista med flickornas underbara pappa.

I mörkret från mina egna ögonlock blir "familjelycka" något relativt och egenkonstruerat, i mörkret från andras blir den självklar och allmängiltig. Mina barn är även min lycka och jag vet inte vad jag ska göra utan dem. Visst är det konstigt?

.