För oss själva, men aldrig ensamma

Jag har funderat över den tröst vi stött på under vägen, och jag häpnar över de fantastiska vänner vi har! Vilket stöd och engagemang ni så osjälviskt visat oss. Tro mig, vi har behövt varje litet ett av dom! Jag häpnar också över de okända människor som korsat vår väg och som visat sig oumbärliga i sorgen, i hanterandet av sorgen. Medmänniskor vi behövt förlita oss på och som vågat ge bitar av sig själva till oss, för vår skull men förhoppningsvis även för deras...

Jag vill inte rangordna livräddarna utan visar ett utsnitt av godbitarna, först som sist ingen skillnad:

• I vår första chock när vi bad om att bli lämnade ifred respekterades detta. Dock smög sig en och annan nybakad kladdkaka in genom porten till trappuppgången, vackert inslagen och det godaste vi smakat!
• Trots att vi bad om att vara själva, utan blommor, besök, och telefonsamtal nästlade sig bror och svägerska in för att ta del av vår historia. Ett besök som öppnade vår vaktade dörr lite på glänt och som betydde allt. Det bjöds på kladdkaka, pratades och gräts. De behövde få träffa oss och känna sig delaktiga. Ni fick oss att förstå att sorgen inte bara är vår.
  
• Min kära vän lovade att skriva ett mail om dagen så att jag hade något att leta efter, en uppgift. De trillade in som hon lovat och det blev starten på mitt skrivande, min räddning. Jag delgav mina döda barn och hon sin vardag! Jag lusläste varje litet ord.
• Mail, sms, och små handskrivna kort kom till oss i trygga små svärmar och de lästes om och om och om. Och sparades som minnen. Något vackert att knyta flickorna till och små bevis på att vi inte var ensamma. För oss själva men aldrig ensamma.
• Mamma, som vet vad det betyder att sörja ett barn, kom till oss och satt vid vår sida i flera veckor. Lyssnade, fick oss att skratta (jag minns tydligt det första förlösande skrattet) och att överleva fysiskt. Mat! En mamma som kan den stora konsten att vara just mamma.
• Blommorna (vi trodde oss inte vilja ha) kom till dörren med glada bud och vi öppnade. En till kontakt med omvärlden! Vi njöt av de vackra grupperna och blicken fick vila från det svarta. Buden däremot gick med mindre glada steg nedför trappan...
  
• Vår vackra barnmorska släppte oss inte utan tog flera gånger kontakt och gav oss även sitt hemnummer. Det var viktigt för henne att veta att det skulle ordna sig för oss framöver. Vi pratade mycket och länge om henne den första tiden och hon kom att bli föremål för fina och varma minnen förknippade med förlossningen. Livsviktiga sådana!
  
• Sjukhuskyrkan gav oss en kontaktperson som så innerligt och ärligt hjälpte oss med det praktiska kring minnesstund och begravning. Precis som vi ville ha det! Hon skickade en liten present i form av små anteckningsblock. Den bästa av gåvor för såna som oss!
• Jag skrev långa "brev" om det inträffade till kollegor, vänner och bekanta och jag vet att de lästes omsorgsfullt. Dessa brev samt vetskapen om att de blivit lästa bidrog till att kontakterna inte kändes fullt så skrämmande.
• Genom Tvillingklubben, Spädbarnsfonden och Familjeliv kom vi i kontakt med andra änglaföräldrar. Dessa modiga osjälviska människor som omfamnade oss sådana vi var. Föräldrar vi kan prata om våra barn med! Föräldramöten...
  
• Det finns guldkorn bland våra bekanta som säger våra barns namn, det finaste vi vet att lyssna till! Och som önskar ta del av våra barn genom att följa med till graven eller se på bilder. Vänner som vågar fråga och som fortsätter fråga och prata om våra barn! Sådana initiativ gör dagarna till dagar att minnas när vi annars helst glömmer...
  

Listan tar inte slut där, men det gör jag! Natten är här och rycker. Jag ska lägga mig på lättare fjädrar med sinnet inställt på tacksamhet. För er våra vänner. Till er.
Tack!