Bittervägen över Äckelfjäll

Det här med schysst och kanon var en desperat önskan. Kanske kom vi någonstans på väg mot mitten, men inte längre. Som M sade igår, hemkommen från en middag på finrestaurang där varje tugga bara gjorde honom mer hungrig, och efter att ha pinats i den ände av bordet där det bara pratades barn: "Jag är som en karaktär i Indiana Jones, där varje kontakt med faran gör att innehållet i kroppen sugs ut och skalet skrynklas ihop." Ungefär så. Vi är två halvtomma varelser, med skräckslagna blickar som sakta men säkert mumifieras...eller är det vi som är monstren, färdiga mumier? En kompis ringde nyss (24.00) och meddelade att han och fästmön gifte sig för ett par timmar sedan, lite hemligt i all enkelhet. Grattis! Han frågade hur det är och "det känns väl lite bättre nu?" Vi pratar inte särskilt ofta och han läser heller inte bloggen. Det kanske man skulle kunna tro, att det känns lite bättre nu, och nog önskar vi det också...

Jag fasar för hur jag ska ta mig upp imorgon, komma i säng inatt är en förutsättning...Hur jag ska orka en minut till på jobbet jag vanligtvis tycker om, hur jag ska klara att hålla masken, och vilken mask jag ska välja? Alla är för stora. Dom kliar och jag andas tungt och varm bakom plasten. Andningshålen alltid för små. Hur ska vi förklara att allt bara blir värre när alla förväntar sig motsatsen? Jag känner mig fruktansvärt otillräcklig och vill kunna finnas där för mina vänner. Visa att jag tar mig framåt och finns någonstans. Men jag orkar inte. Jag får skuldkänslor för att sorgen inte lättar, att jag är en belastning för alla. Skäms då jag inte längre ser det vackra i livet utan väljer den spikraka Bittervägen över Äckelfjäll.

En antibiotikakur.
Två levande döttrar.

Det blev en slags födelsedag idag i alla fall. M hade skrivit choklad högst på önskelistan, och choklad fick han. Förra året var det ost! Jag lägger ändå alltid till en extrapresent i form av en ny tröja eller ett dataspel, ifall. Han blev glad(are) men jag hängde med mulen över bordskanten och uppskattade makens modiga försök att mata mig med sockerbitar...Toffifee Christmas Edition!
Vi såg film, En lanthandel i Provence. Sådär.
Trots att M är värd all uppvaktning i världen, blev han bortglömd idag, igen. Av ett par i familjen som verkar tycka att just M är svår att komma ihåg. Kanske skymmer Lucian makens tindrande ögon? Gillar inte den självupptagna pinglan! Ett litet grattis betyder så mycket, trots att vi inte ställer till med kalas. Mellan "Ja må han leva" och "natten går tunga fjät" satt vi hoptrasslade i soffan och sket i det mesta. I sällskap av Bonde söker fru, trasiga gravstenen intill öppna spisen, pepparkaksdoftande väggar och sorgen som kärlkramp i bröstet.

Toffifee säljs vanligen i askar om 15 styck. Kan även köpas i större askar med 48 bitar i. I juletid kan man köpa storpack med tre förpackningar förklädda till en ren eller en tomte.
(Wikipedia)