Ljusbärarna

Jag funderar på det här med barn. (Jasså, tänker ni!) Och att vi ofta får höra att "mina barn ger mitt liv större mening". Visst är det så! Varför strävar och stretar vi annars vidare? Varför lider vi annars vid helvetets kant där vi fiskar efter liv? Men kanske är det såhär vi ska se det, att allas våra barn är meningen i våra liv? För de slutar inte att vara mirakel för att de inte är just mina! Jag kan inte vara så dum att tro att mina barn är av finare kvalitet än andras eller andras mer än mina. I så fall har vi fel. Barn är sina egna och våra gemensamt, och de är alla ljusbärare med strålande förhoppning i facklorna. Bara det måste vi älska dom för!