Betraktelser från höga höjder

Luften var fri från humleprinsessor. Däremot lyckades jag fånga några tårar...kanske från våra små som hade velat vara hos oss i Jul...eller alla änglafamiljers gråt som stigit mot skyarna?

Jag höll handen tätt mot rutan och spanade förgäves.


Bland de 100-tals passagerare på flykt från svenska köttbullar och sillinläggningar fanns det en barnfamilj. Den hamnade längst bak i planet och vi 4-5 rader framför. Vi pustade ut och såg fram emot en lugn färd genom ett strålande landskap bland molnen. Inte för att jag har något emot barn alls, men barn ihop med mammor och pappor och syskon, som blir en familj, det blir för mycket nu. Min sorg tar åt sig! Den känner sig trängd och söndermobbad i glada familjers sällskap. Nu slapp vi det, trodde vi! Flygvärdinnan närmade sig hastigt och bad passagerarna bakom att byta plats med barnfamiljen, då det fanns spädbarn med som behövde sitta på platsen vid vingen. Vingen var ju vår! "Mammaa, mammaa, kolla här...du mammaa, kan man sitta på molnen, mammaaa...?" Med en 4-åring som tog livet av min glädje, en bebis som gnydde för sött för mitt trasiga mammahjärta och en "makapär" som spelade barnsång efter barnsång ville jag fly från själva flykten! Rista mig ut genom fönstret och singla ner mot fastlandet. Fönsterrutans skrapade yta vittnade om att någon redan försökt!

Känslor är ett motsägelsefullt fenomen...barn är det enda jag önskar samtidigt som barnfamiljer gör mig knäsvag och illamående. De har den irriterande förmågan att fullständigt ta över ett helt sammanhang! Ges jag någonsin chansen ska jag ge igen, big time! Jag får inte ihop det och blir förutom ofrivilligt "barnlös" även ofrivilligt elak. Ibland hjälper det att möta barns blickar. Jag gjorde ett försök, andades och tittade djupt i ögonen på både spädbarnet och flickan och de avväpnade mig med en oskyldig blinkning...jag kunde njuta igen bredvid vackra Kärleken...

Jag frågade M vad han tror händer med oss när vi dör? Han svarade så fint att "I varje partikel finns nog energi kvar från livet innan". Det är vad jag också tror. När vi stannar upp och får en plötslig förnimmelse av något bekant, när vi blir ett med nuet och lugna i stormen. Då har en partikel från någon vi älskar passerat oss i vinden. Det är en energi jag gärna kallar "ängel" och mötena blir till "änglakyssar"...

Under flykten blev jag varsamt kysst av både änglar och älskling.