På flykt

Vi kom precis hem från ett mysigt innan-jul-besök hos föräldrarna i ett mörkt och regnigt Dalsland. Då vi drar mot sydligare breddgrader imorgon passade vi på att fira lite av den jul vi numera fasar. Firar vi den inte på självaste "dagen" går det oftast riktigt bra och vi lyckades njuta en hel del av julbord och julklappar under lördagskvällen. Flykt är underskattat och trots att våra vingar är skadade och motoriken dålig lyckas vi hålla oss ifrån de flesta av de tillställningar där vi bara skulle riskera att gå ännu mer sönder. Ännu mer sönder är ett dåligt alternativ för skadskjutna föräldrar med gravsatta barn.

Bland gåvorna tänker jag speciellt på de två små humlor i halm som mamma undrade om jag ville hänga i vårt fönster. Vi hade precis pratat om flickorna och att vi ser de små i allt som flyger eller virvlar. Jag tror det är vanligt bland sörjande efterlevande att förnimma sina älskade i vinden, fåglarna och vågorna. I höstlöv som yr eller snö som faller mjukt på pannan. Förnimmelser som ger liv till ett annars livlöst sammanhang. Jag blev extra glad åt humlorna och inser att jag förändrat mig efter flickornas död. Gränsen är skarp. Innan var hemmet fritt från pynt, nu står, hänger eller ligger stilleben i varje vrå. Jag har ironiskt nog blivit pånyttfödd! Det gäller inte bara pynt utan det mesta i mitt liv, och jag måste samtidigt som jag sörjer försöka förstå mig själv i denna nya skepnad. Se om jag gillar hon på pallen, som hänger halm-humlor i fönstret...

Jag tänker på myten att humlor enligt fysiska lagar inte borde kunna flyga, men flyger ändå. I ren trots eller av ren vilja. Den tanken stänker ljummet hopp över axlarna och jag börjar nästan sväva lite, av rent önsketänk. Humlan är tung, har låg flyghastighet och mycket små vingar men det är inget bevis för att den inte kan flyga, bara inte glidflyga! Jag känner igen mig i beskrivningen av tyngd och långsamhet och att glida på den berömda räkmackan är inte för mig. Mina små försiktiga steg tar mig ändå fram under tiden jag spanar efter gropar i marken... En annan underlig sak med humlan är att den är varmblodig och kan reglera värmen genom att förbränna kolhydrater, och är de särskilt aktiva kan de nå en kroppstemperatur av 40 grader. I mitt eget febriga tillstånd bränner jag fett som aldrig förr, och det är den utmattande sorgens förtjänst. Sorg är inget som bara händer utan ett tillstånd som kräver stor lyhördhet och ansträngning för den som drabbas, inte sällan växlar kroppen mellan iskall och överhettad. Som latent influensa. Likt en nedkyld humla måste jag ägna mycket tid till uppvärmning för att alls kunna flyga och fungera, men att nå lagom temperatur är svårt. Även på kalfjället kan man skönja en flygande humledrottning, men det är ingen garanti för att hon fungerar optimalt, bara att hon gör det som förväntas av henne.

Efter en ansträngande flygtur sänks temperaturen snabbt och jag anpassar mig efter omgivningen. Blir ett med soffan, och nästan omärkbar...

Imorgon lyfter humledrottningen igen, på hög höjd över molnen, och letar efter bortblåsta humleprinsessor!