Dan före dan i landet i söder. Här är vackert och rogivande, perfekt för en övertrött Johbur och en M som bara drömmer mardrömmar. Lilla byn, hos svärfar, ligger i ena änden av en långsmal sjö omgiven av snöklädda bergstoppar och mysiga småbyar. I motsatta änden ligger storstaden på bara en timmas avstånd. Jag är i sagoland och tomtar tittar fram från varje personlig husknut i byn. Jag förstår inte mycket av vad som sägs, men hejar ändå glatt på nyfikna förbipasserande. Några artigheter har jag nött in för att ta seden dit jag kommit. Sådant är viktigt! Nyfikenheten här är förvånande, långt ifrån svensk lågmäldhet, folk stirrar bokstavligen och vänder sig viskande om efter allt som verkar annorlunda! M hatar fenomenet, och delvis därför trivs han bäst i Sverige. Hela familjen är tvåspråkig men hemma och med varandra pratas bara svenska. Vi funderade ofta kring om vi skulle ge våra flickor de båda språken, men kom aldrig fram till ett beslut. Jag hade rent egoistiskt inte förstått ett ord av vad min man och döttrarna diskuterade...
Till frukost, som mest drog mot brunch, fick vi ägg och bacon och en stor ostbricka! Det är bara här man får sju sorters ostar till frukost, och inte mig emot, för är det något jag inte vill vara utan på en öde ö så är det förutom M goda ostar! Dagen började med att M skrek sitt sedvanliga mardrömsskrik kl sex på morgonen. Jag hade försvunnit och dött, och M ville inte heller leva då! Han skrek efter mig och jag var givetvis vid hans sida och förklarade att jag mådde bra, med undantag för den groende baksmällan jag skaffat kvällen innan. Svärfar bjuder glatt på olika smakprover ur sitt vinsortiment när vi hälsar på, och jag som är ovan hann smaka på en välkomst-Proseco och ett par glas franskt Bel Air, där tog det roliga slut och illamåendet vid.
Vi tog en lång promenad vid sjökanten. Kollade efter cachar utan framgång. Solen spred vårkänslor och fåglarna kvittrade i buskarna. En jul i mitt tycke, eftersom det inte bjuds några motstridiga julkänslor alls i ett sådant klimat! Det håller fantasier om små fottramp i gnisslande snö på avstånd och likaså barn i pulkor och julbordet jag alltid tröttnar på innan det ens dukats fram. En tur till den prydliga matmarknaden i grannbyn gjorde resväskorna några kilo tyngre: underlig pasta, roliga tårtdekorationer, ny deo då min gamla slutat verka (!), marsipanfrukter, balsamvinäger och tre askar parmaskinka... Därefter var det blogg-paus och fyra personer satt i varsin fåtölj med lika många datorer i knät ända tills mage efter mage gav ifrån sig ett kvidande ljud. Det var dags för nya kulinariska sensationer, utan vin! Svägerskan hämtade upp gamla brädspel (visst låter brädspel gammalt!) och vi provade 1983 års stora succé, Scotland Yard. M var Mr X med pappkeps på huvudet och vi andra detektiver som jagade stackars X genom Upper East och Lower West. Vi fick fatt honom två gånger men lät honom passera då spelet annars hade tagit slut efter 10 minuter. Årets spel, 1983, var det ja! Vi får se om det triggat igång nya mörka mardrömmar för M... Nästa spel ut var Slotter med rattar och luriga hål. Svägerskan vann varje gång och jag blev grinig. Hur svårbegripligt kan ett spel för deltagare mellan 7 och 70 år vara? Jag skyller sorgen för allt!
Svärfar lockar nu med kokt kotunga och jag måste springa fort till toaletten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar