Jag och M är överens, båda på varsitt håll. Efter kramar så krampaktiga att de blev outhärdliga enades vi om att dessa dagar (kvällar speciellt) varit de värsta sedan flickorna försvann, hittills... Jag hade god lust att krypa mig in i hans vackra trygga kropp och stanna där resten av veckan, men han tyckte det verkade besvärligt.
Efter gårdagskvällens panik och sorgattack ringde klockan imorse, som vanligt för tidigt för en panisk nattuggla. Snooze-knappen våldförde jag mig på såpass att den inte ringde mer och jag vaknade den tid jag skulle ha varit på jobbet, när bussen rullar in! Jag steg upp, ringde min kollega och hasplade ur mig att jag kände mig "väldigt konstig" och inte kommer idag. Orden vek sig och konstig var alldeles rätt i sammanhanget! Sa att jag inte sovit och behövde lägga mig igen. Nästan som berusad! De senaste veckornas nätter har innehållit; 4 timmar sömn, 2 hela paket mardrömmar, ett stort knippe tårar och en gnutta bitterhet. Knappast en hållbar kaka! Mer en sockerkaka som gräddats i låg ugnstemperatur, med flytande mitt och krakelerad yta. Osammanhängande.
Jag vaknade nästa gång kl 14.00! Med rätta behövde jag min sömn men jag vaknade lika trött och sliten, och ännu mer ledsen. Jag ringde M för lite tröst och lyckades dra honom ner i träsket som är min nya hemvist. Det blir bara värre! Och jag undrar hur det ska sluta? Antingen följer ett par excellenta dagar där jag slår över och blir omänskligt social eller så bygger jag ett skyddsrum under sängen, med micro, tékopp och ficklampa. Och Birro's Svarta Vykort som filt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar