Dagens irrfärd tog oss till skogen den trollska. Snåriga grenar hade slagit knut på sig själva och höstens mylla luktade vinter och vått. Vi flåsade fram på stigen i skymningen men fortfarande var det ljust nog att se solen dra ner sitt oranga draperi bredvid månens bleka kind. Hala grenar gjorde det svårt att få fäste och M bekymrade sig över fästingar, tills han kom på att dom vilar när graderna sjunker under 6! Vi drog varandra över mosshala berg och tog emot över våta sänkor. Som i Net on Net:s reklam "...vi fortsatte till fots...J skrek: Fortsätt utan mig!..."
Vi var på skattjakt! Med det "stora svarta monstret" på armlängds avstånd, men ändå så nära att vi visste var hon spejade. Hon fastnade även på bild! Skattkistan vi båda längtar efter att finna är gömd för alltid i den djupaste av gammelskogar. Men här, under löv och sten fanns i alla fall en liten kladdig ask för oss att lägga vantarna på! Vi fann den efter mycket letande och petande i löven, och M hade som vanligt givit upp efter de sedvanliga 5 minuterna. Fel på GPS:en, för hala stenar och visst ser han ändå en fästing...och mörkt har det blivit...hittar vi hem? Själv gillar jag just letandet och vissa skatter vill verkligen bli funna!
Geocaching är ett spännande komplement till den lite vanligare promenaden, även om innehållet i askarna mest är värdelöst pryttel. En gång fann vi äkta magisk sand från Sahara...och en "travelbug" som vi skickade vidare! Nackdelen med Geocaching är ivern som riskerar att skattletaren irrar sig vidare, vidare in i ingenmansland där Gollum våndas i träsken. Och utan GPS är det som Sagan utan Ringen...
2 kommentarer:
Vad glad jag blev när jag läste om er helg! Ni verkar ha haft det mysigt tillsammans mitt i allt det tråkiga. Det är konstigt att man kan bli så rationell och effektiv ena stunden och förlamad av sorg i nästa, och man vet aldrig vilken stund som är i antågande.
Jag och min M har varit på julbord med svärisarna som tack för hjälpen med köket.
I mitt huvud har jag börjat göra en lista på mindre lämpliga ställen att besöka om man inte vill konfronteras med gulliga och lyckliga barnfamiljer.
Julbord kom ganska högt upp...mitt i en tugga kom jag på att jag nog håller på att bli det jag skyr mest, BITTER!
Jag är nog mer illa däran än jag velat erkänna för mig själv...
Ses vi på lunch snart?
JAAA,lunch med dig kära vän! :)
Misstänkte nog att Ulb var just...
Skicka en kommentar