Menlös styrka

Någonstans i glädjen mellan pinglet från det nyfådda änglaspelet, och lyckan av prasslet från vackert julklappspapper och gyllene snören mellan fingrarna sänkte jag blicken och blev stilla...Hjärtat tog ett språng och högg sig ut över bordet, spilldes överallt och dränkte det som glittrade så fint sekunderna innan. När sorgen drabbar gör den det skoningslöst och överallt, lägger sig i min tillvaro och gör den platt. Som att suga vakum ur en plastpåse och lämna mig kippande efter luft, finns ingenting att andas mer...fysisk smärta.

Jag är mamma till två små efterlängtade flickor som försvann kvällen den 24/9.
Och jag letar efter ögonblick av något som påminner om mina små i allt jag gör. Men jag hittar bara på, och det är försent att försöka rädda det som kanske räddas kunde. Jag är förmodligen lika upptagen av mina barn som vilken småbarnsförälder som helst, bara det att mina tankar kring barnen handlar om 21 veckors minnen av liv i min kropp och tre månaders fantasier av hur det kunde...skulle...ha blivit, om två flickor fått livet. Jag upptas av Ruths och Astrids små uppenbarelser 24 timmar om dygnet, och jag skulle ljuga om det var en överdrift. De finns i allt jag gör och de var allt jag ville ha...

Förälskelsen i döttrarna är det starkaste jag upplevt och ni föräldrar och lyckligt gravida nickar instämmande. Det är dock med krossat hjärta jag inser att jag blev mamma men inte förälder. En olycklig kärlek bortom allt förstånd. En förälder ger förutom kärlek sina barn trygghet, livserfarenhet att grunda egna beslut på, gränser att vara trygg i och en livstids engagemang. Jag gör allt det där i mina drömmar och fantasier och kommer så att göra under hela mitt liv. Under tiden kan man finna mitt hjärta utspillt över vägen där jag går, likt en krum gammal gumma med bekymmersrynkor i pannan för allt det hon ångrat och förlorat. Kikar i väggrenen efter små minnesobjekt att fästa sig vid, glädjas en stund, för att återigen vakna bredvid ensamheten och ännu en kraftlös promenad vid dess sida...

...menlösa styrka,
kom, kom nu att dyrka
vid ett smalt och utsläckt ljus...

(ur Fredmans epistel no:72, C-M Bellman)