På den Lindbergska äppelduken

Mitt livs första adventsstake har funnit sig tillrätta på den röda Lindbergska äppelduken. Inga stakar har innan hållit måttet, eller så har jag inte brytt mig tillräckligt om dem. Ljus har tänts, men inte slaviskt den första, andra, tredje eller fjärde. Jag har slarvat med konventionerna och högtiderna har trillat på mig med blandade reaktioner, allt beroende på dagsform. Och alltid kopplade till vår outtröttliga barnlöshet. Det har saknats anledningar.

När döttrarna föddes fram i den multnande hösten, begravdes under den första snön och sörjdes över golven, då tändes ljus varje dag. Jag jagade ständigt efter de perfekta lyktorna och gav inte upp förrän de återfanns i ett avlägset land, i en by vid en sjö bland snöklädda berg. Jag började samla på lågor och lämpliga behållare.

Till minne av våra barn har ljuständningen fått en ny innebörd. Den är i alla fall viktigare för oss. När lågorna vinkar stannar vi upp och minns, känner in och träder i stillhet. Det är med större sinnesfrid Familjen Saknad startat ny tradition med hjälp av designad ljusstake på maskäten äppelduk, första, andra, tredje, fjärde. Oavsett barnen finns i livet eller dör ifrån oss startar de tankar kring kulturarv och traditioner som förankrar dem och får dem att höra samman, bildar ett kluster.

(Jag hade hellre köpt blöjor för pengarna...)