Det har passerat 4 månader av liv sedan jag sist hörde av mig. Jag trodde inte tiden kunde gå så fort! Den överraskar ständigt. Kanske borde jag be om ursäkt för min oanmälda frånvaro och kanske borde jag ha satt sista punkten vid senaste inlägget. Kanske borde jag, men gjort är alltid gjort och jag är inte färdig.
Kanske borde jag besökt alla de bloggare som betytt och betyder så mycket för mig, och kanske borde jag skämmas en stund efter att jag tackat dem hjärtligt för hjälpen med att återfå livet, för hjälpen med det omättliga bekräftelsebehovet, att få skriva sorgen ur mig, få läsa och bli läst. Att få ge två döda flickor något slags liv! Jag kanske borde det nu, men jag är inte färdig.
Jag kanske borde förklarat att jag ingått en pakt med terapeuten om att sluta blogga, då det liv jag vill leva måste levas utan dåligt samvete och stressfyllda stunder, utan kravfyllda måsten och mer avskärmning. Utanför, i "häret" och nuet. Nog borde jag förklarat att blogglivet kändes så, verkade så. Den var en vän som blev fiende och jag flydde för livet.
Jag kanske borde vetat lite hyfs och jag kanske borde klarat att vara lite lagom. Men lagom var inte jag, jag var allt eller inget, blogg eller dimma. Jag visste och vet ännu inte hur jag avslutar min berättelse om det knepiga liv en Ruth och en Astrid lämnade efter sig. Men kanske borde jag. Jag borde allt det här, men än är det inte för sent och än är jag inte färdig.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej!
Tack för ditt livstecken. Vi är många som saknat dig. Jag blev så oerhört glad nu när jag gick in och du skrivit lite. Det är lika vackert och klokt som alltid.
Det finns inget som du måste eller borde. Det viktigaste är att du handlar rätt mot dig själv.
Om du börjar blogga igen så gör det bara för din skull. Det avtryck du redan gjort för Astrid och Ruth är outplånligt. De kommer för alltid att finnas i allas våra hjärtan.
Många, många kramar till dig från Katarina "amospersson"
PS; Jag hoppas du kände våra tanker i fredags när vi pratade om och tänkte på Astrid och Ruth.
Vad härligt att höra ifrån dig! Förstår vad du menar med att bloggen kan vara både en vän och en börda, och dessutom pendla vilt däremellan. Vi kommer att sakna dig om du slutar skriva, men det är ju självklart du som måste bestämma när det är dax.
Massa kramar!
Finaste du. Skönt att läsa en rad från dig men jag tycker du gjorde helt rätt som vände bloggvärlden ryggen ett tag.. blir lätt kravfyllt och då fyller det ingen bra funktion..
Kramar från Liv
Hej! Vad kul att höra ifrån dig. Du gör så klart helt rätt, och låter jättebra med terapi i livet, det är lätt att bloggen blir ett måste, ett krav, fast man älskar den. Det känner jag alltför väl igen...
Men dina redan skrivna fantastiska texter finns ju kvar!
Stor kram
Hej!Jag har saknat dig o dina fina ord,dom har betytt mkt för mig men du ska ju såklart inte skriva för min skull,missförstå mig inte.Hoppas du/ni mår så bra ni bara kan!Stora varma kramar från mig!Lilla jag
hej på dig..
vad roligt och se dig blogga igen..du skriver så fint som alltid :) hoppas allt är bra med dig..kramar
Du borde ingenting annat än att ta hand om dig själv och göra det som behövs för att du ska må bra! Vi är många som tänker på er och som läser dina ord och som hoppas och längtar med er... men vi finns kvar här!
Jag tänker ofta på er och speciellt 24 september!
Många varma kramar/Elisabeth med familj
Skicka en kommentar