Extremsport i dödsriket

När allt var lite mindre trasigt än nu, när vi blev "infertila" och anhöriga dog i svåra sjukdomar, då kokade allt över. Vi var ensammast i världen och alla nya nederlag trampade våra fötter hårt. Vi skrek mycket och insåg inte att det var vi själva som stod på varandra och tillfogade ontet, och jag minns att jag tänkte att det kanske var tur att det inga barn blev. Då var det sorgligaste då i våra liv, och vi var tvungna att få hjälp för att landa på någon slags mark. Nu är sorgligare än då och jag och Kärleken fungerar mirakulöst nog bättre ihop! Inga nya nederlag trampar oss längre på fötterna, för det finns inga värre. Inga småsyskonaktiga utbrott har längre någon verkan, fullständigt meningslöst. Att vissa vänskaper försvunnit är vi glada för idag och det har vi vår "mindre trasiga tid" att tacka för. Vi har den att tacka för mycket!

Den hjälp vi behövde under IVF-tiden var nödvändig för att vi alls skulle kunna ta oss fram i vår växande omgivning, med varandra i kärleksfullt behåll. Familj efter familj blev till och vi var de som fortfarande gick på krogen efter terapi-timmens slut. Högst motvilligt men vi gjorde det för att vi kunde! En protest utan plakat. En efter en droppade av festligheterna och vi ville inte heller leka tonåring längre, men hur lever man familjeliv utan barn? Vi låtsades, då också. Lekte mamma-pappa-barn och avverkade obarn efter obarn: Egon, Alice, Märta, Otto, Erik, Ottilia, Ingrid...Vi har haft roligare med våra obarn än våra barn!

Tiden då blir plötsligt ganska banal, men det är givetvis i jämförelse med att vi slagit i botten. Det går inte att undvika att förstå när man slagit i. Det är stenhårt även när man sover! Att gå vidare med IVF och utsätta oss för påfrestande behandlingar och olidlig väntan hade slutligen blivit en slags vardag, lika god eller halvgod som någon. Den var åtminstone just det, en vardag att manövrera och ta befälet över! En sådan vi fick redskap att hantera bäst vi kunde. Som vi snickrade! Med döda barn i bagaget kommer vardagen på morgonen som en spark i huvudet, och ingen hjälp i världen kan få såren att läka. Det är kroppens uppgift och jag kan bara hänga med. Blöda igenom. Kuratorbesök gör vare sig från eller till för det finns inget att jobba med! Inga bandage som håller mot vätan. Hur jobbar man med döden? Finner en lösning på döda barn? Vi förhåller oss till det för det finns inget val.

På ett sätt är bristen på val när det kommer till döden en terapi god som någon. Vi lever här och nu med sekunder och minuter, och känner det vi känner för valet att inte känna har aldrig funnits. Vi har landat i oss själva fast långt under vad som går att programmera sig till. En underjord där ett fåtal upptäckare satt sin flagg och dit sällan besökare hittar. Under jord behöver man inte bry sig om vad som händer på ytan. Vi klär oss mer praktiskt för vi blir blöta därnere. Inte kan bli, utan blir! Vi reser inte jorden runt för resan är redan gjord. Vi åkte jorden runt på några få timmar den 24/9 och det gick alldeles för fort! Nej, resan inåt är god nog för den mest luttrade äventyraren och önskas extremsport kan jag rekommendera en nedstigning till dödsriket. Den ultimata upplevelsen där är att överleva utan valfrihet. Foten dras likt en magnet till en smal klippsats, där hamnar du och blir kvar tills ett nytt magnetfält skapats. Dit tar man sig inte, man tas...den ena diktatoriska dystopin efter den andra uppenbarar sig. Och spänningen är olidlig!
.