Från vägg till träd spänner den, där hänger jag. Stelfrusen och bortglömd i en visslande vintersvart natt. Mitt liv hänger där, svänger där. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ljudlös. En trasig skjorta någon målat svarta väggar i. En sån där jävla fondvägg! Jag har blivit svartmålad och baktalad och byket blev kvarglömt på strecket. Stärkt av nattliga lustar i mörkröd rymd. Stjärnor överallt. Frost i armhålen. Ställer man mig på mossan inunder står jag själv, det har natten sett till.
Jag har doppats i lut, varit varm en gång. Nu festar jag på taggtråd utmed höga murar och natten är sig lik. Likgiltig och likvärdig den natt jag hängdes. Det var längesedan då, men nya smärtor knastrar ikapp. Inte en fågel blir rädd för mig längre! Rädsla fastnar inte från vägg till träd, men däremellan. Där hänger jag. Avskild. Fan vad det är kallt! Jag har blottats för den blinda vinden för länge för att minnas det jag en gång kom ihåg. Jag biter ihop och gnisslar för allt vad det stela tyget håller. Om det håller.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Johbur!
Försöker skicka varma tankar in i din frusenhet och sorg. Jag känner med dig.
Kram
En stor varm kram och många tankar från mig så du inte ska känna din frusenhet så starkt!
Ingegerd
Tack fina ni! Fryser så jag hackar tänder, men känner era kramar.
Johbur!
Jag läser, men inser att mitt språk inte räcker, det finns inga ord som passar,jag har bara tysta ord. Jag finns här och skickar av mina värme till dig.
Din vän Ulb
Ulb!
Saknar dig!
Skicka en kommentar