Blindskrift

Av mina inlägg att döma kan man tro att jag befinner mig i den mest akuta sorgefasen ännu, och det stämmer väl delvis. Jag har lärt mig att tycka om att skriva när smärtan drabbar och därav kan vissa inlägg se otrevligt mörka ut trots att jag inte befinner mig där 24 - 7. Vissa inlägg är fragment av dagar eller delar av en timma, ibland en hel vecka. Akut är sorgen alltid när den drabbar, men den skrämmer mig inte lika mycket. Jag blir smygande ett med de mest grundläggande komponenterna av att vara människa, här och nu. "Lyckad" och "lycklig" är inga tillstånd jag hysteriskt strävar efter även om jag glatt tar emot en dos av desamma, och uppskattar portionerna när de serveras. Kanske blir svåra förluster en sorts medicin mot samhällets lyckoterror, tar ner oss på jorden. Är jag oartig om jag struntar i att tacka?

Jag har lärt mig ta sorgen i hand, se den i ögonen och veta min plats. Den bestämmer diktatoriskt och till skillnad mot problem jag kan jobba med, exempelvis genom kognitiv beteendeterapi, finns det inga direkta verktyg med vars hjälp jag kan jobba mig igenom det här, förutom att skriva! Det handlar inte om kvalitet, kvantitet, coola uttryck, mest läsare, banbrytande idéer, korrekta verbformer eller "dem" versus "dom", utan om den djupandning skrivandet i rätt stund ger. Känslan av att leva! Som att dra med känsliga fingertoppar över blindskrift, känna in alla ord fysiskt. Resten av tiden andas jag, nästan.

Blir några av raderna sedan betydelsefulla för en enda person, ja då är det fantastiskt! Jag tror sorgen finns där för att lidas och den bästa hjälpen är att få tillåtelse att göra just det. Lida. Skrivandet är en terapi god som någon och ger utrymme för det svarta där det verbala förrådet tryter, i mitt fall. Det tillåter mig att se min sorg från vinklar och genom tillstånd jag inte kan verbalisera och hjälper mig, inte långt men längre.

Så jag skriver tills jag skrivit klart.
Ni som läser läser tills ni läst klart.
.