Av mina inlägg att döma kan man tro att jag befinner mig i den mest akuta sorgefasen ännu, och det stämmer väl delvis. Jag har lärt mig att tycka om att skriva när smärtan drabbar och därav kan vissa inlägg se otrevligt mörka ut trots att jag inte befinner mig där 24 - 7. Vissa inlägg är fragment av dagar eller delar av en timma, ibland en hel vecka. Akut är sorgen alltid när den drabbar, men den skrämmer mig inte lika mycket. Jag blir smygande ett med de mest grundläggande komponenterna av att vara människa, här och nu. "Lyckad" och "lycklig" är inga tillstånd jag hysteriskt strävar efter även om jag glatt tar emot en dos av desamma, och uppskattar portionerna när de serveras. Kanske blir svåra förluster en sorts medicin mot samhällets lyckoterror, tar ner oss på jorden. Är jag oartig om jag struntar i att tacka?
Jag har lärt mig ta sorgen i hand, se den i ögonen och veta min plats. Den bestämmer diktatoriskt och till skillnad mot problem jag kan jobba med, exempelvis genom kognitiv beteendeterapi, finns det inga direkta verktyg med vars hjälp jag kan jobba mig igenom det här, förutom att skriva! Det handlar inte om kvalitet, kvantitet, coola uttryck, mest läsare, banbrytande idéer, korrekta verbformer eller "dem" versus "dom", utan om den djupandning skrivandet i rätt stund ger. Känslan av att leva! Som att dra med känsliga fingertoppar över blindskrift, känna in alla ord fysiskt. Resten av tiden andas jag, nästan.
Blir några av raderna sedan betydelsefulla för en enda person, ja då är det fantastiskt! Jag tror sorgen finns där för att lidas och den bästa hjälpen är att få tillåtelse att göra just det. Lida. Skrivandet är en terapi god som någon och ger utrymme för det svarta där det verbala förrådet tryter, i mitt fall. Det tillåter mig att se min sorg från vinklar och genom tillstånd jag inte kan verbalisera och hjälper mig, inte långt men längre.
Så jag skriver tills jag skrivit klart.
Ni som läser läser tills ni läst klart.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Skönt att du hittat ditt sätt och även för mig så är skrivandet något som jag använt mycket i perioder för att bearbeta saker.. det fungerar så bra för mig.. så skriv, skriv, skriv.. jag fortsätter läsa..
Varm kram
Liv
Johbur!
Fortsätt skriv! Det är en terapi så god som någon annan.
Jag skriver om min ryggsmärta och min "process" med handikapp. Det är en annan sorts sorg och smärta, men jag känner igen mig i mycket du skriver.
Även lite smärta efter mitt änglabarn finns med. Då, för 27 år sen, var det inte "tillåtet" att sörja ett litet barn.
Det du skriver har kommit att bli oerhört betydelsefullt för mig och jag tackar dig för det.
Skriv tills du har skrivit klart. Jag läser tills du har skrivit klart.
Varm kram!
Jag tror det är bra att skriva av sig, det kanske lättar på trycket när allt känns för tungt. Samtidigt ger du en mängd intryck åt andra, som befinner sig i liknande situation. Medmänniskor läser gärna om hur det är.
Kram!
Ingegerd
Det är så sant som det är sagt. Man får inte ta sorgen ifrån en människa, det är det nästvärsta man kan göra.
Jag har nu länkat till dig i mitt senaste inlägg...hoppas fler hittar hit nu. Du har så mycket att säga och du säger det så bra!
Massa kramar
Melissa
www.mammamelissa.blogg.se
Känner helt igen detta med att det skrivna kanske kan ge en skev bild av den levda verkligheten, för det som måste skrivas är ju inte nödvändigtvis hela sanningen. Skrivandet är ett fantastiskt verktyg för att bearbeta det som behöver bearbetas, och sånt har du mycket just nu så det är klart att de aspekterna får störst utrymme. Och läsvärt, känsloväckande och tänkvärt blir det varje gång, så fortsätt!
Skicka en kommentar