En frånvarande summering

Vi har haft premiär av den 15 timmar långa uppsättningen "Dagen Död". Den har spelats en gång per dag med start kl 09.00 den 7/12. Urpremiären hölls den 24/9 och några i publiken ville ha mer. Repetitionerna de senaste månaderna har osat svett och framkallat tårar på grund av styckets komplexa karaktär och regissörens skoningslösa krav och dominanta infall.

En ensam sjukhussal utgör scenografin, utan väggar och utan tak. Regnet öser över det redan hala golvet och blandar Bloody Marys i varje öppet kärl. En kostsam effekt. Inga scenbyten. På urpremiären tvingades vi bryta flera gånger på grund av det hala farliga golvet och fallskador, men den 15 timmar långa scenen hanns igenom innan publiken gav upp. Fel, två i publiken fick nog och lämnade alldeles för snabbt sina förbokade dyra platser. Blev trötta på de spontana pauserna. Deras svaga viskningar tydde på att de ville vi skulle bryta. Något var åt helvete fel med ljudet! De tyckte därtill att det var påfrestande med så mycket skrikande smärta och menade att det blir tråkigt i så många timmar. Man måste se att huvudpersonerna vill leva också!

Under repetitionerna har vi därför tränat på att låta livet få utrymme i scenen. Kanske har vi lyckats? Känslorna ackompanjerades inte heller denna gång av musik. Utan av hjärtslag. Fyra olika snabba hjärtslag som synkroniserades i en pulserande kanon. Da dam, da dam, da dam.

Den långa raden utomordentliga skådespelare ger föreställningen den självklarhet som behövs för att pjäsen skall skära ända in i hjärtat. Huvudpersonerna svävar hela tiden på gränsen mellan barn och vuxen. En skör skyddslöshet. Deras förtvivlan är total och omedelbar när själva livet förnekar och förkastar dem. Kastar dem mellan osynliga väggar av obarmhärtighet. Ett febrigt fanatiskt lidande. Dramat som gestaltar detta inkapslade tillstånd följer en rak linje fram till det oundvikliga slutet.

Skådespelerskan är en frånvarande summering.

.