Hon går genom tavlan in i bilden

Jag såg en glimt av mig själv framför tavlan jag ännu inte skapat. Den tavla med djup ram där det finns plats för två låtsasänglar och två riktiga. Ett vackert foto på våra tvillingdöttrar i mitten, med samlingen av höstlöv, från deras höst, som busigt virvlar uppåt. Där är färgglatt och vackert och jag står där och tittar, men inte ensam!

Jag håller en pekglad 1-åring i famnen! Fingret alltid redo. En krabat med kal hjässa och några guldstrån som kikar fram längst upp. Lite avskavt i nacken från goda nätters sömn. När jag berättar om hans storasystrar hojtar han livligt "Dä!" och pekar på det redan kladdiga glaset. Det är en han, och jag trycker näsan mot nacken och andas in hans doft. Det luktar varmt och nybadat med en nypa surt. Det blir varmt på handen efter en liten rap och vi skrattar och kladdar vidare framför systrarna. De är trygga för lillebrors fingrar därinne. Alldeles för trygga...

Jag undrar hur det känns att borra näsan i en egen liten nacke som sjuder av liv? Visst har jag snosat på andras barn, men hur känns doften från mitt? Hur känns det att insupa en del av sig själv, en del av min nya familj? Doften av oss? Det är klart att jag har en aning, varför längtar jag annars hjärtat ur kroppen? De som menar att "Har man inga barn vet man inte vad det är att vara förälder" har fel. Vi har alla varit barn och tagit del av en familj. De flesta av oss. Många är vi som fått kärlek och värme. Längtan efter en familj, sådan vi känner den, är beviset för att vi vet vad det innebär att bli föräldrar. En aningslös längtan finns inte. Vi vet, och därför längtar vi. Få är de som kastar sig handlöst ut i rymden...

En mjuk nacke som doftar vi, en familj som andra men vår. Den tavlan vill jag köpa!

.