Mot Sherwoodskogen med Dr Hippie

Det är inte så att jag vill sluta känna eller tänka. Inte dämpa eller förminska. Jag vill bara börja, med något, vad som helst! De senaste månaderna har till stor del handlat om att ta mig till jobbet, jobba, ta mig från jobbet, sitta kvar i bilen, gå in i köket, sitta lite till, ta mig till soffan, ligga, sängen, sova. Vare sig mer eller mindre. Jag vet att sorgen inte låter sig skyndas på och inte heller låter sig gömmas. Det vet jag och det respekterar jag sorgen för, men jag måste få saker gjorda om det inte ska bli för sent. Jag tror heller inte att det är sorgen efter Ruth och Astrid allena som försatt mig i detta kroniska nedåtläge, det finns mer.

Jag var utan illusioner på nya vårdcentralen och träffade till min stora förvåning och glädje världens bästa distriktssköterska samt -läkare! Den sistnämnda barfota i skinnsandaler med rem mellan tårna. Vackra fötter och varm blick. Där skulle fastslås vilken typ av diabetes jag har, varför det onda i sista svanskotan och där konstaterades min depression och undersöktes vad göra. Den ödmjuke men allvarligt bestämda hippieläkaren tyckte inte det lät som om sjukskrivning skulle göra nytta i mitt fall. När han lyssnade på min berättelse (han lyssnade verkligen!) verkar jag ha ett andningshål i jobbet som ger mig den verklighet jag behöver få vara i. Han tyckte vidare att jag skulle sluta med sömntabletter (som jag bara tar i undantagsfall) eftersom de bara skapar mer frustration, och han kunde egentligen inte rekommendera antidepp-tabletter. "Att sorgen handlar om något som måste få kännas är glasklart och mycket viktigt! Det är inga små saker du och din man tvingas gå igenom! Hur går det för din man? Kan ni prata med varandra?"

Jag har alltid tillåtit mig att sörja våra döttrar och är inte längre rädd för smärtan, men rädd för den apati och kraftlöshet den skapar. Jag har viktiga åtaganden att få gjorda parallellt med sorgen och nu kan de inte vänta längre. Eller JAG kan inte vänta på att de riskerar att gå i stöpet. Bädda för mer bekymmer. Mer fungerar inte nu. Jag måste få hjälp att skala undan viktiga måsten. Få mindre. Orka älska min M som han förtänar. Så jag och barfotamannen kompromissade. Det bokades en snabb tid hos psykologen och skrevs ut ett recept på tabletter för "humöret" som ska hjälpa mig att inte bara skriva listan, utan göra det som står på den. Få undan. Återupprätta den kemiska obalans depressionen orsakar. Jag såg fram emot en sådan tablett för första gången i mitt liv!

Men först nu, efter flera dagars upprepad läsning på bipacksedeln som ger mig skrämselhicka, har jag tagit en. Min allra första antidepressiva tablett. Vet inte om jag ska skratta eller gråta? Den första veckan kan om möjligt bli ännu värre för att stegvis, vecka för vecka, höja hormonhalterna mot det bättre. Bättre är bra, men nervöst!

Jag tackade Dr Hippie för det fantastiska bemötandet och han kontrade med att det var han som skulle tacka mig! "Du har ett sådant bra sätt att berätta, beskriva känslan, att du är lätt att få hjälpa." Jag önskar jag kunde hjälpa mig själv lika enkelt...

Från framstupa till upprätt!

.