Spårhunden

Efter rökskadan på jobbet har många besökare förvånat konstaterat att det inte luktar någon rök! Jag som alltid haft luktsinne som en spårhund blev själv överraskad av att den tjocka farliga röken inte lämnat osande spår. Så idag kom en storvuxen kvinna in med försenade böcker och menade allvarligt att hon minsann varit där i ett försök att återlämna, men att det då varit stängt..."Det luktar rök!" utbrast hon. Jag förklarade läget med tillägget att hon måste ha ett sjusärdeles luktsinne då inte ens spårhunden Johbur kunde skönja illdoften. Säkert anades min stolthet över denna min välutvecklade kroppsfunktion. "Ja, men det är ju för att jag är gravid!" svarade hon snabbt, med vad jag uppfattade som en sirligt självklar och upplysande ton. Som riktat till någon som inte verkar ha en aning om graviditetens alla förvandlingar. Hon ville fortsätta sitt spår, men med kniven i bröstet och blottade tänder fick jag bråttom att skriva ut kvittot och avbröt snabbt genom att upplysa om senaste återlämningsdagen "Tack och hej".

När jag morrande kastade ett avgrundsdjupt avundsöga efter henne där hon vaggade bort, puttrande av liv, undrade jag om jag någonsin kommer bli fri från känslan av arkebusering så fort jag hamnar mellan min egen sorg och den som har/får allt det jag blivit berövad? Jag slits i stycken när jag misslyckas med att hålla bitterheten avstånd. När jag inte kan ställa mig utanför andras lycka. Pressad mot väggen. Jag lyckas när jag mår bra, men nu... Det är omöjligt när jag blir överraskad som idag. När jag inte redan fått vittring på den analkande magen och hunnit stålsätta mig. Jag som brukar vädra mig till både graviditetsbesked och växande magar! Av ren överlevnadsinstinkt. Jag kan likna mötet med att bli x:ad. Ni vet de där programmen där inte ont vetande får kastat i ansiktet att de utsatts för ett practical joke, "You've been x'ed!" med ett påföljande gapskratt. Alla skrattar utom jag. Och de fortsätter skratta bakom ryggen på mig där jag böjer mig för mobben av härskare när jag försöker finna snabbaste vägen ut. Jag springer med svansen mellan benen, tilltygad och ylande med blodig nos i jakt på någon slags vittring som inte kväljer mig.

De förstår inte och jag önskar jag kunde skratta.

.