Var dag

Under veckan som gick hann jag med en behövd lunch med vännen U. Som en projektil dök den bistra sanningen ner i våra tallrikar. Ett telefonsamtal från stenhuggeriet! Flickornas sten var klar att placera men den vägde mer än beräknat, trots sin relative litenhet, och vi måste få hjälp med placeringen. Det har varit många vändor på stenhuggeriet, dels då den första stenen rämnade itu och dels för att vi ångrat våra påföljande val mer än en gång. Jag trädde på min arbetskostym när det kom till besluten.

Mitt i lunchpastan landade en bit av min bisarra vardag där två döda flickor gör sig ständigt påminda. Jag kan tala om de praktiska bestyren som om de var en del av mitt arbete, ett viktigt uppdrag med många inbokade möten och dead lines. Min vän fick den också i tallriken! Hon är modig, för hon ryggar inte när det skvätter. Hon hjälper till att torka upp och att fortsätta där vi slutar. Så vi fortsatte med den välbehövliga lunchen och lät stenen få vänta på sin placering. Tillbaka klockan ett.

Det är som jag läste någonstans, utan att minnas var - "Det första förunderliga man är med om gör djupast intryck. Det som följer därefter får foga in sig i det intryck det första gjorde." Ibland måste även två små änglars sändebud lära sig att vänta.

Ibland låter de inte vänta på sig alls! Som i matbutiken en eftermiddag samma vecka. När andra köper röd mjölk, storpack av allt och lördagsgodis köper jag en liten ärtsoppa och snus (för överlevnad), påskliljor (för att låtsas), söta trädgårdshandskar (för gravpyssel), och söker hökögd efter gravljus av bra kvalitet (för att hålla något vid liv).

Vardag med inslag av Ruth och Astrid.



.