Symbios

Ett typiskt villakvarter består till största delen av barnfamiljer och äldre par, förmodligen kvarboende mor- eller farföräldrar till barnfamiljerna. Söndagsstek och barnpassning, en ny mening med livet. Lycka gånger två. Det är sådant man ska veta när man flyttar till ett.

Vi är enda undantaget i vårt typiska villakvarter. Eller rättare sagt, det är vi som rubbar balansen och ställer kvarteret lite på kant. Vem är dom? Sällan ute! Vad gör dom här? Ganska bleka! Stort hus, bara två! Inga barn? Sover länge, sent i säng! Neddragna persienner! Var är pulkan?

Vi har inte undgått att se grannbarnens förväntansfulla miner när de förgäves letat efter nyinflyttade kompisar. Vi har inte undgått frågan om vi har några barn. Vi har inte besparat dem det bistra svaret eller ignorerat tystnaden därefter. Vi faller obehagligt utanför ramen och stannar hellre innanför de alltför glesa staketen, skapar en egen värld av gamla rester. Ibland ger vi oss på galningars vis ut i det typiska och låtsas att kvarteret är vårt, i alla fall lika mycket vårt som deras. Visslar och håller hand, snackar takplattor, hunddressyr och bästa pulkbacken. Vi låtsas jättebra när solen skiner och skogens alla talgoxar funnit just vår talgboll!

"Alla levande väsen besitter ett visst mått av vansinne som får dem att uppföra sig märkligt, ibland oförklarligt. Detta vansinne kan rädda livet på dem, det ingår i deras förmåga att anpassa sig. Utan det skulle ingen art överleva." (Yann Martel, Berättelsen om Pi, 2001)

Det är så vi räddar livet och passar på att passa in på vårt egna vis. Grannarna passar också på att anpassa oss. Konvertera oss till sin typiska miljö. Allt som växer bör leva i symbios. Likt djur som lever i total anarki, farliga, skärrade och nervösa tills de är säkra på sin sociala ställning. Vem de kan lita på, vem som befinner sig i över- /underläge, var det kan vila etc. Vi gör ofrivilligt uppror, men låtsas ibland för alla djurs bästa. För att inte rubba balansen.

Idag har vi låtsas bra nedanför den trinda talgbollen. Ända tills närmaste grannan kastade spjut mot vår tomt genom att sammanfatta alla kringboende genom deras barn. "Här bor väldigt mycket barn, det kommer ni att märka. Det är så härligt och vi har så roligt allihop! Vi har två pojkar på x respektive y år, de till vänster om er har två tonårspojkar och en yngre dotter, de snett över har en flicka i våra söners ålder och de rakt över tomten, mittemot, har en liten pojke...och så fick de nyligen tvillingar!!!"

Tystnad.

Spjutet genomborrade mitt skeva leende och lämnade mig med ett gapande sår. Ihålig, utanför och inte anpassningsbar. Jag förlorade vunnen mark och insåg att jag är och förblir ett morrande monster mot väggen. Ett som måste göra sig fri sig själv för att överleva och inte bli farlig för vänligt ovetande. Jag insåg i mitt kaos att det inte bara är vi som rubbar balansen.

De fick tvillingar.


.