Rent fysiskt

Tankarna snurrar hela tiden. Dag som natt som eftermiddag kväll. Det samlas sorg i alla kroppens skrymslen och den mest luttrade arkivarien hade gått vilse i de mörka irrgångarna. Utan möjlighet att sortera eller få ordning. Jag samlar och gråter, samlar och stänger av. Samlandet upphör aldrig och jag drabbas av vad som påminner om utmattningssyndrom.

Blodtillförseln fungerar inte lika bra, särskilt inte uppåt i kroppen, med följden att ansiktet blir blekt och näsan kall. Hjärtat pumpar mindre blod och armar och ben blir slappa och domnar lättare. Det sticker och kyler i fingrar och tår. Renovering utförs utan vare sig precision eller större nöje. Ett kyligt måste som i alla fall ger något annat att tänka på för en stund.

När hjärnan får för sig att orka arbeta med förlusten skickas snabba tårimpulser till tårkanalerna och jag gråter, mer eller mindre. Någon har sagt mig att gråten talar om för andra när vi behöver hjälp. Det stämmer bara delvis. Ibland kommer gråten i i fasliga attacker och då vill jag vara ifred. Kommer den ute bland folk är den mildare och torrare i karaktären och då kan en vänlig klapp eller blick mottagas utan problem.

Matlusten tappas och blir i det närmaste obefintlig. Inget smakar och inget duger. Kryddorna står orörda i hyllan och väntar på ett ivrigt finger. Ingen iver att finna och speciellt inte i matsammanhang. Det äts för att det måste. Viktnedgången är ett sorgligt faktum som inte på något sätt ger behag eller en känsla av lätthet. Den allt mer krympande kroppen har snarare aldrig känts tyngre.

Förnuft och känsla försvinner periodvis och lämnar plats för förvirring och klumpiga manövrar. Förvirringen sker ofta i sammanhang där prestation krävs (jobb, studier, matlagning, bilkörning...) och ger omgivningen chans att visa makt och överlägsenhet. En förvirrad J lägger sig på alla fyra vid motstånd, magen upp. Klumpig och med irrande blick hör jag halvvägs vad som sägs, förstår jag föga vad som bestäms och kan med största möjliga tyyyssstnad skapa en sammanhängande mening. Under tiden snubblar jag över mina egna fötter och har svårt att manövrera strömbrytare.

Det händer i Johbur vid stor sorg.