tisdag 10 februari 2009

Alvarense möter Ametistranka

Som ett trött knippe gräslök bredvid en nyplanterad Ametistranka, som sakta växer i solen. Jag fick återigen finbesök på jobbet, och så kändes det att sitta dödstrött men glatt förvånad bredvid överraskningen. Hon växer då hon är gravid. Väntar syskon, levande syskon till de små i himlen. För så måste det bli! Härefter är bara levande ting välkomna i våra liv. De döda finns där som dimgrå smekningar över ryggraden, eller djupröda kärlekspölar att snubbla pladask i. De finns där alltid och vi vill att de finns där, trots att vi en gång hoppades annorlunda.

I egenskap av trind kryddväxt som på sin höjd blir tre decimeter hög, önskar jag den vackra Ametistrankan sköna tillväxtdagar i den stundande solen. Klättra dig hög och slingra dig fram men håll knopparna stängda tills de är redo att slå i blom! Vi har båda brustit alldeles för hårt och för tidigt och att äntligen få möta en sorgesyster som kommit att betyda mycket var härligt känslosamt. Jag var beredd på gråt men kände mig osedvanligt stabil i hennes sällskap. Lugn med ett knippe sprallighet. Nästa torsdag ska jag få äran att besöka hennes flickors gravkammare. Då måste jag göra mig fin, för det är inte vilka små flickor som helst som håller slumber party på himlabädden tillsammans med Ruth och Astrid!

.

2 kommentarer:

Orchid sa...

Du måste berätta om ert möte! Jag hoppas ni får en fin stund!
Kram!
Ingegerd

Unknown sa...

Du skriver så vackert! Jag blir både gråtig och skrattig av dina ord... så vackert!