När konsten att sluta är att sluta

Ska bara...
Kom på att...
Läste...
Hörde...
Visste ni...
Nej, nu!
Ja, ni ser ju själva.

Under tiden sitter Kärleken och väntar. Efter en och annan hård avgrundsdipp skriver han till min tårdränkta arbetsplats:

"...Var inte ensam! Det är du inte. Klart jag förstår, är också där även om jag inte är i samma spår från stationen av helvete och död som har drabbat oss. Jag måste hitta en växel in på ditt spår igen, inte bara köra på dubbelspåret precis bredvid. Jag går hela tiden och tänker på små fötter som springer runt, slår sig och allt. I huset. I trädgården. Hålla i en liten hand på vägen till bussen. Längtar efter att den korta vägen till bussen tar en halvtimme för att lilla handen vill upptäcka allt på vägen dit, tappar vanten, pekar. Vill också ha en familj.

Blir bara så dödsförkrossad, som en gammal romersk vas under en bulldozer, så fort jag befinner mig närmare än 20m till nån som har barn eller en familj. Inom mig finns små demoner som sliter i allt som är jag varje gång jag hör om nån som är gravid i vår omgivning, eller barn vi känner eller såna som väntar det andra, tredje barnet. Känner mig grundlurad och hånad av det som kallar sig liv som skall vara mitt. Orkar inte heller ha det så. Är dessutom skräckslagen inför nästa ivf försök. Vet inte vad jag ska ta mig till om det händer igen. Men det ska jag inte tänka på nu. Börja om nu, från nytt men med historien i bagaget.
När börjar vi?"

Jag börjar när som helst med dig min käre! Måste bara sluta först...

.