Helgon och överlevare

Idag för ett år sedan var jag och Kärleken på väg till Spädbarnsfondens minnesstund vid den här tiden. Solen sken precis lika vackert men vi såg den dåligt mellan tårar och en kompott av minnesbilder från vår traumatiska dag i september. Sorgen var så färsk att den kunde skäras med kniv, nästan ta på. Vi vandrade uppför backen till kyrkan med en omhöljande sorgbubbla innehållande oss, bräckliga och bleka. Det kändes som jag vibrerade av känslor och startade en pulserande sorgvåg som styrde mot kyrkportarna. Den hjälpte oss att öppna dörrarna och träda in.

Det var snart fullsatt i den stora kyrkan. Jag förundrades över att vi alla delade samma bevingade öde. Medan jag fingrade stolt på minnesbladet där det stor Ruth och Astrid höll jag utkik efter en änglafamilj jag lärt känna. Kyrkan fylldes till sista raden av andra änglafamiljer och jag såg dem inte. Vi satt bland par som precis sett sitt barn dö och familjer som tagit sig några år framåt tillsammans med sorgen och små levande syskon till änglarna. Några grät ljudlöst, andra högljutt men det som ekade högst var skratten och de vänskapliga omfamningarna. Hit hade familjer gått i åratal.

Under sista delen av ceremonin tändes alla änglars ljus. Det var två barn som satte eld på vekarna och förde ned ljusen i en stor "sandlåda". När de många ljusen flämtade till såg de ut som en svärm eldflugor som funnit sin hemvist och hälsade fladdrande på varandra.
-Tvillingflickorna Ruth och Astrid Efternamn, sade prästen, och hjärtat gick sönder. Allt gick sönder men samtidigt var det så vackert när deras ljus kom på plats. Därefter var det Tvillingpojkarna Simon och Philips tur. Pojkarna i graven ett par rader framför den vi valt åt flickorna. Det var deras föräldrar jag höll utkik efter, och med hjälp av snyftandet som ljudade när pojkarnas ljus tändes fann jag dem snabbt med blicken. Vi såg på varandra där vi grät och log igenkännande.

Jag satt i raden bakom en mormor som höll sitt lilla barnbarn. Genom fönstergluggen sken solen över den lilla och jag tyckte hon blev guld. Jag kunde inte förstå hur ett barn alls kunde bli? Hur det gick till när de överlevde och blev guld som flickan i sin mormors knä? Jag var inte avundsjuk, ledsen eller arg, bara förundrad. Bilden av den gyllene flickan var en av de starkaste bilderna från idag för ett år sedan. Den och synen av de dansande eldflugorna. De bjöd på förundran och det var en känsla som inte var sorg. Något annat hade uppfyllt mitt sinne under en kortare tid och det tog jag tacksamt emot.

Ett litet steg fram i en kyrka full av helgon och överlevare.
.