måndag 12 oktober 2009

Jaga glömda påminnelser utan minne

Den sjätte oktober övergick i den tolfte som i en rapid-förvirrad dröm. Allt jag gjort mellan dessa datum har krävt sina Post-It, men inte ens med små hjälpredor har jag klarat mig fram med hedern i behåll. Allt har gått för fort och jag har haft något olycksaligt hängande över mig i luften, men varje gång jag sneglat genom luggen har korpen gömt sig i trasslet.

Jag har missat tider, glömt var jag lagt vilken påminnelselapp som hört till vad och varför, åkt till affären utan att komma hem med det jag åkte dit för att handla...och missat en dag på jobbet!

Ni läser rätt! Som i ett giftigt trollslag försvann arbetsdagen ur mitt suddiga medvetande och jag firade helg precis som vanligt, vilket resulterade i ett stängt och öde bibliotek med irriterade låntagare hängande på dörren. Jag fick skräckslagen syn på den svävande korpen när jag tog den första välgörande klunken söndagsté: ekologiskt citron- och gräddté. Det smakade inte så ljuvligt som det brukade och när jag precis registrerat smakförändringen kom jag på det! Ensam lördagstjänstgöring på biblioteket...lördagstjänst...lördag!!!

Jag önskade mig en rewind-knapp av samma kaliber som den jag önskade efter döttrarnas död, men det enda jag kunde göra var att trä på de långa hundöronen, ringa min söndagslediga chef och bekänna vad som verkade vara ett ödesdigert misstag. Där jag grep efter halmstrån och förväntade mig omedelbar avskedan mindes jag bipacksedeln till IVF-medicinerna. Där stod minnes- och koncentrationsstörningar som några i mängden av många biverkningar. Trötthet, sömnighet, dåsighet likaså. Bilkörning och precisionsarbete ska utföras med försiktighet...

Även om jag fick en sorts förklaring till den ofrivilliga glömskan fortsatte söndagen i en olustig takt och jag svävade osalig kring bänkar, lådor och skåp på jakt efter fler glömda påminnelser. Mellan vägg och tapet, i télådan, under hallmattan, i kattbädden, bland filtar och kuddar. Jag kunde ju ha glömt vad som helst var som helst! Men att leta glömda påminnelser kräver sin precision och ej lämpad att utföra sådant arbete fann jag givetvis inget. Korpen bibehöll sin stadiga bana över skalpen och sådana fåglar syns sällan ensamma...

.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Ojdå... men det är ju skönt att det finns en förklaring... som går över. Alzheimers vid 33 är inte så kul...;.)

Orchid sa...

Hoppas det är tillfälligt och att du snart är tillbaka till den vanliga vardagen igen!
Kram!
Ingegerd