No hope day

Trots att föremålet för en sorg kan skilja sig markant från en annans kan sorgefaserna te sig ganska lika. Där i början, mitten eller slutet av våra eländen, kan vi finna varandra och finnas för varandra utan våra masker. Sorg är fantastiskt på det viset.

Jag och min vän, som bär på en sjukdom vars missvisande namn lika gärna kunde tillhöra en vacker blomma i en subtropisk regnskog - vi tycks båda ha tänkt ganska samtidigt att hoppet kanske är förlorat. Vi finner möjligen aldrig bot på våra sorger och det enda som kan leda oss mot soligare stränder är acceptans. Men hur accepterar man så länge det kanske finns hopp? Vi letar ju ständigt nya utvägar och står därför med varsitt ben i en långdragen reaktionsfas. Som gjutna i betong.

Det där hånfulla hoppet som gör det så svårt att leva under tiden det uteblir. Hopp är bara till nytta när det får sin ärliga och sannolika chans, så jag funderar också på att sluta! För sorgen spelar det egentligen ingen roll om min kära vän har en "no hair day" eller jag en "short hair day", för numera finns "no hope day", och där kan vi stå tillsammans.


Short hair day on a No hope day

.