tisdag 11 maj 2010

Undantagen

Jag läser precis om habitueringseffekten i en bok skriven av Bengt Brülde, docent i praktisk filosofi. Den heter Lycka & lidande och förklarar på ett tvärvetenskapligt sätt vad det ena och det andra är för något, vilka faktorer som bestämmer vår lycka och hur vårt psyke påverkar vårt välbefinnande. Den är resultatet av det nya forskningsområdet happiness studies, och den är riktigt intressant om än lite maffig på ett professorligt forskningsrapportmässigt vis.

Habitueringseffekten då?

Vi vänjer oss tydligen vid det mesta; nya jobb, bostäder, vinster och partners och vi är medvetna om att de tillhörande lyckoeffekterna är kortvariga. Vi anpassar oss helt enkelt och är snart tillbaka på den tidigare lyckonivån. Samma sak vid negativa händelser, bortsett från riktigt traumatiska händelser. Sorgen blir mer långvarig vid plötsliga förluster samt om man förlorar sin livskamrat eller ett barn, än om förlusten handlar om en förälder, vän eller syskon. Även upprepning bär en betydande roll vad gäller ångest- och depressionskänslor eller den motsatta lyckoupplevelsen.

Studier visar vidare att välbefinnandet blir större när vi umgås med våra vänner och bara hyfsat bra (!) tillsammans med släkt, partner eller våra barn! De som är gifta är lyckligare än ogifta (förutsatt ett lyckligt äktenskap givetvis), män mår generellt sämre av att leva singel än kvinnor...och så barnen.

Döm om min lilla förvåning när jag läser att ett av de största lyckliga ögonblicken är att barn, men inte att ha dem! Gifta par med barn är något mindre lyckliga än par utan barn! Lyckligast är föräldrarna när barnen flyttat hemifrån (förutsatt en god kontakt)! Sämst mår föräldrar till barn under fem och par med barn oroar sig mer samt får fler äktenskapliga problem än de som lever utan...nej, stopp å belägg!

Jag letar bland raderna och finner att det givetvis finns undantag även inom lyckoforskning! En suck och en känsla av sammanhang och lättnad. Jag hör hemma i de där ständiga undantagen, och tillslut vänjer man sig.

Habitueringseffektiv!

1 kommentar:

Orchid sa...

Det beror väl på hur det är när man är utan barn. Somliga väljer det alldeles frivilligt och det är väl OK. Men dom som förlorat barn och lever utan barn måste ha ett svart moln över sig en stor del av tiden. Och det är svårt med hjälp att få bort det svarta molnet!
Kram på dig!
Ingegerd