Jag skulle skriva om den gränslösa kärleken till två döda barn, hur det som görs av kärlek alltid sker bortom gott och ont. Jag skulle skriva om hur fylld av mening en obesvarad kärlek ändå kan vara och varför hjärtan med tappade slag orkar fortsätta slå...
Istället hamnade jag hos Honungspojken med de nya lockarna och sedan vidare genom ett minnesprojekt som fick mig att tappa andan av beundran. Mina storvulna kärleksord rann ut i överflödet och försvann. Jag har tittat i en timma och tänkt på hur jag och Kärleken dokumenterade varje minut vi fick tillsammans med döttrarna efter döden. Hur oersättliga de bilderna är.
Tillsammans med de vibrerande fotografierna, små kärlekssagor med hörbar puls, fastnade en rad skriven av fotografen:
"...inget liv, hur kort det än är, är meningslöst om det har blivit älskat" (Juliana Wiklund)
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Varma kramen söta du och tack för din fina kommentar hos mig. Jag kommer framförallt att ha en resedagbok som är lite privatare än min vanliga, sen kan det hända att jag skriver nåt inlägg på vanliga bloggen... i alla fall så tänkte jag att om du vill så kan du få läsa min resedagbok (du delar ju med dig av dig så jag gör gärna detsamma). Där ligger även gamla resor som den jorden runt. Om du vill vara med så maila mig på livert_74(snabela)hotmail.com, skriv nåt i ämnesraden för det hamnar annars bara i skräppostmappen.
Kramar
Så sant, så sant! Våra små, som inte finns med oss längre, påverkar oss mer än folk någonsin kan tro. Dom är så viktiga för oss! Glömda? Nej, aldrig!
Kram på dig!
Ingegerd
Skicka en kommentar