Huvudstupa

Jag sneglar mot en spjälad liten säng som ännu känns främmande. Den lockar till sig drömmar som aldrig blivit drömda och ser ut att lova saker, men tilliten till dess löften uteblir. Jag tror på saker när jag ser dem, när de hänt, när de visar sig, och löften finns det egentligen inga sanna.

Sorgen, den syns i mina ögon varje gång jag minns min förlust och den ärvda sängen i mjukt trä triggar olika sorters tårar på kinderna. Mest handlar de om förhoppning, förväntan och de varma bilder som passerar mitt trötta vaken-sen-fyra-på-morgonen-huvud. Men sorgen, den finns också där. Alltid där, så nära inpå. Intill allt som är jag.

Kalufsen som en tovad boll där mitt sömnlösa huvud misshandlat kudden. Jag undrar om den där sängen som står bredvid makens plats i vår stora, verkligen är vår? Får den det? Alla grejerna däri? De ser så övergivna ut i väntan på sin pyttiga härskare. Jag fyllde 35 när härskaren flyttade in. Nu har även härskaren fyllt 35. Vi är båda 35 + där vi ligger. En sover en är vaken. Kanske undrar och drömmer vi båda kring den där sängen bredvid makens plats i sängen. Kanske är självaste maken vaken och undrar han också?

Han har flyttat våningen upp nu. Maken. Sängen rymmer inte alla tre tillsammans med sex kuddar och det hoprullade täcket som stöttar och lindrar hård mage, krampande ben, onda fogar och mardrömmar. Inatt har oron över morgonens stundande vändningsförsök härjat i den redan överfulla sängen. Härskaren ligger med huvudet upp! Tror han föredrar ljudet av mitt längtande hjärta framför den oroliga magen en bit ner, där hans huvud borde befinna sig. Jag klandrar honom inte men önskar för allas vårt bästa att nedåt är nu.

Imorgon fyller han om mig härskaren och blir förhoppningsvis 36 huvudstupa veckor.
Jag tror det knappt och ser mig om efter någon som kan intyga att den där spjälade lilla sängen är vår. I väntan på någon slags sömn och infriade löften.

.