Min man kom nyss hem, med sorgen hängande tungt över axlarna som sjunkit ihop likt tvättat papper. Hela han var ett bräckligt fuktigt pergament naggat av tiden och den hårda snålblåsten. Jag försökte släta ut och vika fint men pappret gick bara ännu mer sönder. Han grät efter våra döttrar och såg armar sträckas mot honom, men han kunde inte nå...orkar inte mer...orkar inte mer! "De fick aldrig sina små röda stövlar!".
Den där jobbiga typen hade varit på krogen och slingrat sig runt min värnlösa man, ett slem som vägrade släppa och äcklade ut honom under kvällen. Att typen skulle slagga över var droppen! M blir arg. Han blir arg på handtag som måste öppnas, vad är vitsen? Det spelar ändå ingen roll. Inget spelar någon roll! Och jag vet inte vad jag ska svara, för jag vet inte om något längre spelar någon roll...förutom vi som rollspelar oss igenom en vardag som inte vill ha oss.
Tröstlös och vacker menade M att "Det är som att falla från en klippa, utan att någonsin ta mark. Det var inte meningen att det skulle bli såhär...orkar inte mer..." Jag blev till pappersmassa bredvid min man och jag vet inte vem som tröstade vem. M somnade till toner av sitt eget mumlande om döttrarna små, vilka klossar de hade gillat, vilka färger, att Astrid inte hade gillat brysselkål (som pappa) men att Ruth hade ätit vad som helst...
Man måste inte ta mark.
Det var så vackert och oändligt sorgligt att smälta samman i tårarna, där under klägget. Imorgon går två barnlösa föräldrar i pyjamas och gör ingenting. För ingenting spelar roll...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stackars Astrid och Ruths pappa... gör ont i hela mammahjärtat, vet hur ont det gör när jag ser min man sådan... men det är ju ändå positivt att han vill visa dig, att han vill dela och att han erkänner det som har hänt. Han har en relationssorg som han hanterar sunt! Även om det gör så himla, himla ont både att känna och att se... kram pappan från oss!
Käraste er, det gör mig såå ont att läsa, men det är er styrka att ni kan vara i er sorg tillsammans.
Jag hoppats att ni stannat i era pyamasar idag. Vi skulle nog alla lite till manns behöva stanna i våra pyamasar vissa dagar och bara vara i livet där vi befinner oss just nu. Jag tänder ett ljus för er, J, M och Astrid och Ruth i kväll.
Ulb!
Om du visste vad mycket dina tända ljus betyder...och mer pyjamas till folket! :)
Mamma! (känns lustigt att skriva!)
Han är både sund och osund, för jag vet inte riktigt var den där sorgen befinner sig emellanåt...men jag tror han grejar det...minst lika bra eller dåligt som jag.
Skicka en kommentar