Idag är en sådan dag. Jag har så ont i hjärtat! Det som är krossat, färdigpumpat och överhettat. Bara ibland är det nästan helt och bara varmt. Allt har fått mina tårars uppmärksamhet; den gulliga ungen med kaninmössan, barnsnacket på fikat, solen som glimmade förbi, adventskonserten och den fina damen som undrade om hon inte såg mig gravid för ett tag sedan...? Jag får glimtar av allt och alltet är outhärdligt att ta in. Jag bad inte om ett storpack av varan! Jag tänker på jular utan två omsorgsfullt skapade önskelistor, den ena prytteln önskas mer än den andra och Jultomtne felstavat. Jag tänker på trötta små händer som vilar i mina efter kvällens nattsaga. Och på tindrande blå (?) ögon med glitter i håret och ljus med dåliga batterier. På trasiga sockar och gråt i pulkbacken, "Kulebacken" där det går som snabbast. Två lekvarma barn som doftar snö...
Skärmens skrivbord är full av mappar. Försäljning bostadsrätt, Google Earth, Vattenskada, Barnen1.pdf, Barnen2.pdf, Barnen3.pdf...ultraljudsbilder som skickades till farfar och faster utomlands. Att sluta tänka vore en skön lösning, men även när jag tänker att jag inte ska tänka så tänker jag! Om du har ett paraply i häcken, spänn då inte upp det!!!
Jag tänker istället för att ta till kniven. Lika smärtsamt men högst ofrivilligt. Inte ens TV lämnar mig ifred! "Vi föds, vi lever, vi dör". Lika snabbt som enkelt konstaterat blir svaret: Vissa föds och bara dör. Ett ältande utan slut, och kuratorn menar att "så kommer det att vara..." Sedan reklam, och trillingar! En till och gummiband i byxorna! "Planerar du för framtiden?"
Jag drabbas av skuld inför flickorna. De bad aldrig om något av det som tvingades på dom. Egoister till skitföräldrar som går genom lik för att skapa barn! Gjorde döden ont? Kan någon svara? Jag står inte ens knappt ut...
Ett jordskred till människa. Hör här!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
De bad aldrig om något, precis som inga barn har bett om något av det som händer dem. Men de fick två underbara föräldrar som inte gav upp trots alla motstånd som restes i deras väg utan kämpade på allt vad de kunde - bara för att de drevs av den ofantligt stora kärleken till sina ofödda barn. Ni fick alldeles för lite tid tillsammans, men den lilla tid ni fick var resultatet av hur du och din man gjort allt som stod i er makt för att övervinna svårigheterna. Och det finns ingenting ni inte skulle ha gjort för att de skulle ha fått stanna längre, men det fanns ingenting ni KUNDE göra.
Det gör ont att läsa om dina inre bilder av det som skulle ha blivit. Jag vet hur verklig den där parallella världen är, världen där barnen fick leva istället för att dö. Hur man plötsligt ser dem sitta i var sin barnstol vid det i själva verket ödsligt tomma middagsbordet och hur avskyvärd klyftan är mellan det som blev och det som borde ha blivit. Det är så fel och det gör så ont. Har inget bra att säga till tröst annat än det gamla slitna att det blir bättre med tiden. Det BLIR det, även om det kanske inte går att tro just nu. Tänker på dig och skickar en stor kram!
Nej, du har rätt. Det finns ingenting vi inte skulle ha gjort för våra små! Tack för fin tröst. Ingen tröst är bättre tröst än just den från en annan änglamamma!
Det blir bättre...
Skicka en kommentar