Flickan och kråkan

Min vackra IVF-syster som befinner sig i det ofrivilliga barnlöshetslandet, ställde frågan ”var skillnaden ligger i att sakna något man aldrig haft och att sakna något man haft /har?” Jag har funderat under dagen, som släppte sitt ljus tillslut, och funderar nu...

Sorgen är en samling otyglade starka känsloimpulser som inte sällan är irrationella och svåra att tyda. Många rangordnar sorgen efter en partner som nr 1 på listan ingen vill skriva. Däremot är sorgen efter ett barn ofta mer intensiv, säger de som fått oturen att veta. När ett barn dör, oavsett om det handlar om missfall, sjukdom eller olycka och oavsett hur lång tid vi tillbringat med våra foster eller barn, står föräldern kvar med en omedelbart förkrossande, ibland farlig, sorg. Där personliga övertygelser växer som fästingar på de vi en gång var. En livslång process där man måste lära sig leva med döden.

Anhöriga behöver erkänna sorgen och undvika att förminska det som skett. De får helt enkelt lita på att det miljontals sörjande upplever måste vara sant. Det går även att läsa och fråga sig till förståelse för sina medmänniskor...och visst är det jobbigt, det är själva syftet med sorgen! Att familje-och vänskapsrelationer kan ta stryk är vanligt och handlar inte om illvilja hos den drabbade. Det handlar om vad sorgen gör med oss.

Att sörja något man inte haft är kanske en sorg vars process förlängs eller förnekas, då den ofta blandas med hopp...Att däremot sörja något man aldrig haft och dessutom fråntas hoppet är en sorg som borde kunna likställas med den efter ett förlorat barn. En ofrivilligt barnlös som mist alla chanser att få uppleva sitt drömda barn. Som fått den hårdaste av domar. Min vän som måste lära sig leva med minnet av en slaktad dröm...Själv lever jag tätt ihop med mina döda barns minne och sörjer samtidigt vår sekundära barnlöshet, men hoppet är fortfarande närvarande då domen ej förkunnats. Där är vi olika. Det pratas sällan om oss ute i världen och vi upplever därför en känsla av skuld och skam, ett ihärdigt utanförskap där fel umgänge krossar all ork. Där är vi lika.

När barnen inte syns, blir drömmar, fantasier och planer för framtiden svårt tilltygade. Vi sörjer vår sorg som bara vi kan, och med en skadskjuten kråka i famn är det svårt att springa...där min vän är vi lika...