"Paret är ledsna och oroliga.
Pat. gråter och är rädd att mista sina barn.
Stödjande samtal. Kontroll av urin som visar på: glu 1+ ket 2+ spår av blod och pro.
Pat. får info om att dricka mera.
Har sammandragningar. Får S. Confortid enl. tidigare ord."
Pat. gråter och är rädd att mista sina barn.
Stödjande samtal. Kontroll av urin som visar på: glu 1+ ket 2+ spår av blod och pro.
Pat. får info om att dricka mera.
Har sammandragningar. Får S. Confortid enl. tidigare ord."
Att hon fick namnet Ruth redan i magen är inget förvånande då hennes mamma är mycket förtjust i geometriska former. Lilla Rutan! När vi ännu inte visste att det bodde två barn i livmodern visste vi att där åtminstone fanns en Ruth. Ändelsen med h var på begäran av pappa M som menade att det stavas så i det land han växt upp, så fick det bli! Ruth är annars ett namn med hebreiskt ursprung som betyder vänskap och medkänsla. Den väna låg längst ner till vänster om lillasyster och var den som förde mest väsen. Den första rörelsen var hennes och jag anar att hon ville visa lillsyrran allt hon kunde, en snurr så kraftig att jag tror hon dansade samba på min urinblåsa! Hon gav en sprakande karnevalsdans med mycket skak och show som föranledde ett snabbt toabesök...
Ruth var kraftigare än lillasyster och hade fint formade muskler. Som sin senige far. Pappas händer, armar och fötter i miniatyr. Hennes anletsdrag var hennes egna, möjligen anade vi likhet med bror eller farfar. Lite grövre huggen än ömtåliga Astrid.
Jag undrar om hon hade blivit så mörkt rödhårig och fräknig som vi trodde? Eller så envis och rakt på sak som vi anade? Jag hoppas det. I drömmen ser jag förtjust på när Ruth grabbar systers hand och drar på äventyr de alltid klarar sig helskinnade ur. Deras sista stora fick dock ett dystert slut...
En del människor tycks ha en karta med bara utvägar på, och jag tror att Ruth av misstag och alldeles för tidigt hade fått tag på en bit av den...
Vi önskade dig många karnevaler, lilla älskade,
men det enda vi kan ge är en melodi som passar din samba...en dans jag aldrig glömmer...
The girl from Ipanema
Ruth var kraftigare än lillasyster och hade fint formade muskler. Som sin senige far. Pappas händer, armar och fötter i miniatyr. Hennes anletsdrag var hennes egna, möjligen anade vi likhet med bror eller farfar. Lite grövre huggen än ömtåliga Astrid.
Jag undrar om hon hade blivit så mörkt rödhårig och fräknig som vi trodde? Eller så envis och rakt på sak som vi anade? Jag hoppas det. I drömmen ser jag förtjust på när Ruth grabbar systers hand och drar på äventyr de alltid klarar sig helskinnade ur. Deras sista stora fick dock ett dystert slut...
En del människor tycks ha en karta med bara utvägar på, och jag tror att Ruth av misstag och alldeles för tidigt hade fått tag på en bit av den...
Vi önskade dig många karnevaler, lilla älskade,
men det enda vi kan ge är en melodi som passar din samba...en dans jag aldrig glömmer...
The girl from Ipanema
2 kommentarer:
Som alltid vackert skrivet... det är liksom som en sång, hela din blogg.
Måste säga att du fixat till header snygg också... ja, vilka fräcka ord jag slänger mig med... måste ju träna på bloggorden...
headern, skulle det ju vara.. så kass är jag inte.
Skicka en kommentar