De vackraste ord hon känner...

Klockan är 04.33 och natten sprutar sitt bläck på måfå omkring sig! Det är mörkare än jag är van vid. Jag anar bara en svag strimma ljus i taket, en lysande vass pil. Utanför de tjocka jalusierna låter det hemskt, som svart storm, piskande hagel eller kanske groteska monster. Inget förvånar mig, och inget bekommer mig. Jag vet inte om jag är livrädd eller bara mesig. Kanske hittar jag på eller drömmer? Hjärtat skenar likt en förvånad travhäst i galopp i ytterfil på banan, hade jag travat vidare vore jag snart död! Muskeln pulserar i överlivet och drar med sig resten av kroppen, en varm stötande våg som sköljer mig över land och krossar det som finns kvar av liv mot huskropparna. Klockan är natt sedan länge och asken med sömntabletter ligger efterlämnad likt ett överambitiöst utropstecken på diskbänken hemmavid. Jag längtar hem till det grå diset och den kletiga diskbänken, där jag kan gömma mig och gråta några kvartar åt gången utan att det syns. Här är jag belyst. Jag låtsas mig till uppmärksamhet och vet inte hur man slutar utan att falla platt? Jag faller löjligt nog ändå, här i natten, och panikångest heter den som slagit mig omkull. Jag gråter stilla för att inte väcka Kärleken som påbörjat en ny mardröm, eller monstren under sängen. De kan få mitt hjärta nu för jag vill sova, sluta tänka, sluta längta. Tre dagar går snabbt när man har roligt och spelar i en pjäs med bara jokrar. Jokern kan användas till allt och akten tar aldrig slut. Det är bedrövligt med pinglor i luvan för man återfinns överallt...

Jag klarar inte att vara utan våra döttrar! Jag vet inte hur man gör i den mörkaste timmen?!

Det är svart eller vitt när man närmar sig sorgen efter två tappade och för alltid förlorade barn. Det är svart när man nått fram. Säg den som sörjer i beige? Beige är färgen på en kvarlämnad mamma, hennes anletsdrag, hennes vardagar, livssfär och lust. En pappa och kudden där han drömmer. Han drömmer djupt och mörkt, och natten omkring hans trasiga hjärta är svart med vita pilar. Vass. Vi flydde med vit flagg för en stund och hann ikapp några som liknade de vi tidigare var. Allt annat hann också ikapp, bara tåget som var försenat. Förbannade fanskap och dess överdjävliga förman! Den som lever han får se. Den som lever vill bli blind. En hand med fem pytte-vackra fingrar, små tår med naglar som kämpat fram. För att vårdas och hållas fina. Älskas i det oändliga. Inte en nagel finns kvar, inte ett strå från små välvda ögonbryn...ingenting och ändå så mycket! Det finns natt kvar att lida och artigt bugande välver jag nacken för stormen, sjunger om trollmor som lagt de små trollen, tyst...så tyst...i mina älsklingars öron...