Betraktelser på bussen

På väg till:

Jag tror inte sorgen gör oss starkare. Möjligen får vi lättare att känna igen oss i mörkret. Ett reglage sätter kroppen på överlevnad och det är inte vi som sätter på. Det finns heller inga färdiga formulär att kryssa i. "Jag donerar mina organ när jag dör". "Jag donerar min svaghet när andra dör". Jag sätter kryss i båda om jag kan. Vi kanske inte nödvändigtvis blir svagare heller, men mer ödmjuka. Där kan vi välja! Antingen stå kvar i bitterhet och ilska (den lätta vägen) eller ta skiten i hand, tacka för inget, och gå vidare med mjukare steg. Även om träskor är hårda runt fot och mot underlag kan vi välja att köpa ett par med bättre passform och lite svikt. Att gå med lättare steg hjälper förståelsen för våra medmänniskor, som alla har sörjt, sörjer eller kommer att... Ingen slipper egentligen undan, det är bara en fråga om när? Vem vet vad surgubben på spårvagnen just förlorat? Vem vet vad gnälltanten i luren får för besked imorgon?
Bortom bergen bor också människor.

Sorgen gör oss mindre rädda för döden. Det finns någon som står oss nära på andra sidan, som redan vet så mycket mer. Det blir spännande, men inte än! En god bok vill man bläddra sakta, in i det längsta. Upplösningen välkomnas alltid där på sista bladet...

Jag har inte lyckats särskilt bra med min ödmjukhet, men jag jobbar hårt! Det är mitt ansvar. Jag irriterar mig på våra unga, lyckade, kreativa, rika-som-troll- grannar som planerar att "skaffa barn September 2009"! Och som givetvis lyckas. Jag glor ilsket på snorvalpen i sätet bredvid som vägrar snyta sig och snörvlar högre än en brunstig flodhäst.
Vi ställer höga krav på vår omvärld, och jag...jag borde erbjuda en näsduk!

På väg från:

Förr sov jag på bussen hem, nu gråter jag. I den nedsläckta delen längst fram, där hulkar jag försiktigt. Dagen har tagit ut sin rätt och det enda jag uppfattar är mötande strålkastare i tårblänket. Någon spelar sönder sina hörlurar. Trash-metal. Jag droppar i takt och önskar att jag var sångare i bandet. Tänk att få skrika så! I bilen gör jag det ibland. Åker ut på motorvägen och ylar som en hund, svär på varenda jävel som kör alldeles för fort med sina bilbarnstolar. För dom är det vardag som skall stökas undan och för mig en avlägsen dröm om att finna min skatt...den som varsamt måste poleras och skyddas från åksjuka mötande pirater. Jag irrar med ratten och hoppas stöta på den som en överraskning där jag minst anar.
Jag kör också för fort!

Kanske överdriver jag denna min dröm om guld? Drömmer för stort. Funnen kanske den inte blänker lika starkt?