Att snida ett träben

Hur hjärtekrossad jag än är kan jag inte låta mig ätas till sista smulan. För när kakan är slut så är den just slut! Jag är rädd för min egen hälsa som är rejält naggad på. Jag sover inte, äter dåligt och har noll koll på blodsockret. Går knappt ut i vackra världen om det inte handlar om att färdas till eller från jobbet. Så kan jag inte tillåta mig att leva länge om jag vill uppleva framtiden! Den finns ju därborta i de dimhöljda bergen. Egentligen är det den som håller på under tiden jag krälar, det är bara det att jag bestämmer mig för att slippa se. Jag måste skapa ett sätt att handskas med min olyckliga kärlek, tillverka en vattentät och bekväm ryggsäck där flickorna kan rymmas utan att skymma all sikt. Nu bär jag dom som en grovstickad yllemössa på huvudet, och jag ser ingenting! Jag finner mig dra i de tufsiga kanterna alltför ofta och nästan jämt hänger blöta fransar i ögonen.
Mössan går i ränder av rött och svart. Kärlek och smärta. Hopp och förtvivlan. Hallon och saltlakrits. Det är antingen eller och det duger inte längre. Det måste finnas mer! Jag märker genom bloggandet att jag tillåter mig för mycket svart lakrits och då orkar jag inte en andra portion. Det är då jag faller handlöst. Jag måste skratta för att orka gråta och jag måste leva för att orka vara passiv, och alla små bitar däremellan. Alla de där små bitarna som förefaller så meningslösa nu, det är dom jag ska ägna mig åt och tugga långsamt. För flickorna är borta och jag får sluta upp med att alltid stå redo med spaden i jorden för att försöka hjälpa dom upp, hem till mamma och pappa.
Dom är borta...för alltid.
Jag däremot lever inte för evigt, och det är mellan för alltid och för evigt jag måste tillbringa min tid... Jag ska snickra ihop en ny värld för mig och kärleken att vara i och jag måste hamra hårt. Inte acceptera att bli liggande på parketten en hel dag, med "varför" knackande på dörren. Varför hjälper inte på döda flickor och varför hjälper inte på levande föräldrar. Jag får lov att använda ordet i relevanta situationer. När vi skriver till patientombudsmannen ang. det tarvliga och otillräckliga bemötandet i vården, när vi ifrågasätter avsaknaden av prover som kunde och skulle tagits och den uteblivna antibiotikabehandlingen, när vi frågar varför vi nekats det vi önskade för oss och våra små...

Den ihärdiga olyckan har blivit en drog som tömmer sorgen på syre, och jag måste andas ibland för att orka fortsätta hantera den. Ingen kan stå hela livet på ett ben och samtidigt bära sina döda barns minne med rak rygg, till vägs ände. Jag vill bära hela vägen fram...