Snubbeltråd

Mina känslor kastar sig framför fötterna på mig, och jag snubblar på min egen tråd. Ner och upp, ner och upp. För visst måste jag upp, annars kan jag inte trilla! Jag tar nya tag varje dag och varje dag faller jag hårt. Tråden är osynlig och gör att jag kippar nervöst efter luft där jag hasar fram. Luften är alltid slut innan fallet men jag dör aldrig. Tänk att jag aldrig egentligen dött fast jag är dödare än dödast! Jag är skal och Liemannen borde uppdatera!

Man kan tro att det blir en vana tillslut. Att smärtan drar fram likt en tandborstning. Men inte hos mig. Jag slungas mellan väggarna i mitt eget isslott, varje gång lika förvånad över den skada det vållar. Jag glömmer fullständigt hur man andas! Mitt nya hem blir ett syrerikt luftslott.

De vi möter kan förändra oss, ibland så djupt att vi aldrig blir desamma mer. Andra människor. Vi. Det är detta nya folk vi måste förlika oss med, komma fram till vilka de är och vad de gör här. Alla som omgärdar vår olycka har blivit annorlunda i mina ögon, särskilt jag. Jag hatar mitt nya jag och jag hatade mitt gamla. Hatet började i samma stund jag visste det var försent. Mitt gamla jag pallade fysiskt inte trycket och det är fegt och svagt. Mitt nya har fått en förgörande uppgift, den enda hon kan! Att sörja två döttrar som ville leva, utplånade av det jag hon brukade vara. I mötet med mig själv blir jag aldrig densamma igen...