Det blommar hos familjen Bad Luck

Efter Ruth och Astrids in- och uttågande i våra liv har det blommat i familjen Bad Lucks hem. Några små fetbladsväxter som inte blommat på över ett år slog ut i små stänglar av pytteblomster i vitt och grönt, de vägrade att ge sig! Så till den grad att växternas skräck tröttnade för ett par dagar sedan och slängde prakten. Inte klok tänker ni! Levande och därtill blommande växter! Tänk er vilken mamma det skulle bli av mig: "Måste den där jobbiga saken ha mat också!"

Till mitt försvar har jag själv aldrig ansett mig riktigt klok och strävar heller inte efter den egenskapen. Hellre klok som i motsats till dum! Till saken hör att jag aldrig gillat just dessa växter, dels på grund av dess konstanta (dagliga) vattenbehov som skapar en känsla av att vara bunden vid hemmet, dels för att de inte tilltalar mig rent estetiskt. Anledningen till växtvalet är en annan femma. Jag har inget emot saker som växer och minst av allt barn, så finns det ett barn för oss någon gång/någonstans kan jag garantera frekvent utfodring and a whole lot of love!

Jag tänker ofta på en fantastisk person som hjälpte oss i en av de svåraste stunderna efter förlusten. G vid Sjukhuskyrkan. G som ordnade röd kista och urna. G som varje dag höll ett öga på en ståtlig röd ros som blommade frenetiskt utanför kontorsfönstret. Jag minns att jag i mitt chocktillstånd tyckte hon berättade vackert om rosen, det fanns hopp i den kärlekshistorien. Fantastiskt att jag ens minns den där rosen! G som hjälpte oss att hålla den värdiga minnesceremonin för våra flickor och som förberedde oss på att flickorna skulle se annorlunda ut när vi fick möta dem för sista gången.

De hade sjunkit ihop till skinn och ben och det gick knappt att se skillnad på dem om vi inte tittade noga på händer och fötter. Ruth med sina långa tår och Astrid med sina kraftiga hälar. De låg fortfarande tätt ihop men alldeles för långt borta, från livet och oss. Som två tonåringar som precis flyttat hemifrån och helst vill reda sig själva, med övergivna medelålders föräldrar som förvirrat och oroligt undrar vad de ska syssla med om kvällarna. Har de tillräckligt med kött på benen?

Efter minnesceremonin slutade två andra växter blomma, medan den tredje av samma sort blommar ännu. Tror de kallas Flaskhals. De har fått lika mycket kärlek alla tre! Den tredje ger inte upp och motvilligt erkänner jag önskan om en tro på symbolik. Två utblommade växter och en blommande av samma art. Är det hopp om framtiden jag söker och tror mig se i den orangea härligheten? Någon som väntar?



Så är det med mig, det är allt eller inget. Ibland däremellan. Men däremellan har en tendens att irritera i min strävar efter harmoni. Säkert har världen lika mycket nytta av en som är allt eller inget som en som är däremellan eller mil därifrån.
.