Om vi säger att en normal graviditet varar ca 40 veckor blir det ca 9 månaders längtan och förberedelser. Jag och M har längtat och förberett oss i ca 51 månader, med start år 2004. Våra mentala förberedelser inför "barnet" har i det närmaste liknat Boot Camp, med stenhårda träningspass avsedda att ge energi, motivation och självförtroende. Hur det blivit med de sistnämnda kvalitéerna kan diskuteras (elimineras!) däremot har lagandan förbättrats till perfektion!
IVF-behandlingarna har rent medicinskt varit snälla mot oss. Jag har nedreglerats, satts i klimakteriet, med stil och plockats fri från ägg utan smärta. Trots att den tjocka nål som kräver morfin innan den punkterar slidväggen för att nå äggstockarna ser ut som en mindre harpun, är en sådan! Nej, IVF blev jobbigt först efter de två första kaxiga återföringarna då vi trodde att vi är de som lyckas på första...på andra...Den eviga väntan på plus, alla graviditetsstickor som kissats på med de största av förhoppningar, den magiska känslan efter en embryotransfer och 14 dagar därefter när mensen antastar som ett blodigt slag på käften.
Nej, IVF handlar inte så mycket om behandlingen som den eftervarande tiden. Den psykiska misshandeln. Vad det handlar om är olidlig väntan, känslan av det största av misslyckande, dyra pengar, blod svett & tårar, förskönade drömmar som suddas ut, förintad livsgnista, bråk, avskärmande, svart-vita lögner, naturmedicin, akupunktur, vitamin A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V X Y Z Å Ä Ö, kissfest, minus, mindre värd, semesterdagar i väntrum som luktar död, hopp, förtvivlan, hopp, desperation, tunga ögonlock, oförstående kommentarer, sömnlöshet, tysta telefoner och...det där hoppet igen.
Efter 51 månader i Boot Camp, där Air Force och US Army ligger steget efter, är vi nu överkvalificerade för ett levande barn.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, ni har verkligen kämpat tappert! Och jag vill verkligen tänka att de hinder man har övervunnit leder till styrka och mer mod.
Men ibland rinner det ju ut så klart.
Funderade faktiskt ordentligt innan jag skrev påsen-inlägget. Och jag tänkte faktiskt på dig och våra "samtal".
Men det inlägget var riktat till alla de som inte kan se att det är både och. Till de som inte ser att tiden i magen och den korta tiden vi fick utanför, räknas.
Därför blev det lite hårddraget... hoppas du förstår.
Det är väl få som är så väl förberedda och som med så stor glädje skulle ta emot ett litet barn! Nu är det er tur att lyckas! Med stor stil!
Jag hoppas och önskar! Kram!
Ingegerd
Det kan man väl lugnt säga att ni är. Och mer där till. Kan inte sätta mig in i hur psykiskt jobbigt det måste vara, denna eviga väntan.
Det är verkligen dags för vindomslag för er. Ingen mer motvind.
51 månader låter som ett väldigt hårt bootcamp under de förutsättningarna, det måste slita oerhört både mentalt, kroppsligt och själsligen. Men samtidigt vet jag att det måste finnas en sån oerhörd styrka hos dem som stannar kvar på bootcampet så länge och inte kastar in handduken och ger upp.. så ni har mycket styrka, vilja och kraft också.
Kramar från Liv
Skicka en kommentar