Att ta farväl...

Efter att både kärleken och jag fallit hårt fanns inget annat att göra än att plåstra om våra sår i soffan. Mjukt inlindade i varandra och filten. Nyårsrepriser på TV. Gamla avsnitt av Friends välkomnades ända till sista avsnittet. Det med alla farväl. Rachel ska till Paris och tar farväl av sin Ross men ångrar sig och de tu får varandra, igen. Monica och Chandler tar farväl av sin lägenhet och livet som barnlösa, till fördel för hus och tvillingar! Joey blir med kyckling- och ankunge och tvingas slå sönder sitt fotbolls-bord för att få ut de små rymlingarna. Han och Chandler tar ett storstilat farväl av bordet...

Vi, vi tar farväl varje dag. Av en Ruth och en Astrid. Våra förstfödda barn, och kanske de enda. Vi säger hej då tills vi spyr. När lågor slutar brinna är det farväl, när fåglar flyger förbi vårt fönster är det farväl, när vi går sakta från graven är det farväl, varje gummisnodd som hittas i gamla byxor är farväl och när jag måste tvätta örngottet med röda hjärtan som alltid ligger under min kudde, samma som det flickorna bäddades i för sin sista vila, är det farväl...

Varje tår är far...väl....



Minnesstunden som hölls för de små var ett stort sådant avsked. Alla grät och jag hörde min far kvida "det gör så ont" gång efter gång under tårarna. Mamma höll hårt i minnesbladet jag fixat med till långt in på nätterna. Vi bäddade flickorna, som blivit utmärglade och fläckiga, i en röd liten kista tätt tillsammans. Vi var tvungna att bära handskar på grund av såren från obduktionen. Fick inte pussa eller hålla tätt i famnen. Vi bäddade varligt och tysta i en timma. De fick små mössor skapade ur avklippta sockar, jag antar att det var för att höstkylan gjort sig påtaglig och vi ville hålla dom varma. Det gjorde vare sig från eller till på de kalla kropparna, men vi fick lite till att pyssla med.



Vi spelade två visor av Nick Drake. Först Things behind the sun för allt det stora i livet, därefter From the morning för allt det vackra...De fick blommor och höstäpplen med sig på färden och vi bäddade ner mängder av minnessaker, allt ifrån foton på oss till mjukdjur, deras pappas musik, glitterstenar, delar av en virkning, en bok om färger jag gjort till "fröcken" på dagis...Ett stort farväl för stora små flickor! När vi hade skruvat den sista skruven på kistlocket skulle vi aldrig få se våra döttrars små ansikten igen. Jag bär den där allra sista "levande" bilden tatuerad bakom ögonlocken och jag blundar varje gång jag tar mina avsked.