Närkamp

Idag var det dags igen. Vi tog en tur till vår gamle vän sjukhuset. Redan på vägen dit blir M stel för att sedan frysa till is och jag förvandlas till en klumpig gladiator, redo för närkamp. De skapnaderna har vi när vi tar oss förbi och igenom sedan länge trampade korridorer. Jag snubblar alldeles för nära alla gravidmagar och byttor med nyfödda, med draget svärd. Skölden fattas och jag tar emot stöt efter stöt. M svävar fram utan att vika med blicken från hissarna, långt därborta. En blick som fryser ihjäl varje stolt ögonkast han möter.

Efter de jobbigaste passagerna förbi Specialistmödravården på bottenplan, kom vi till caféet och bromsade! Där satt en tjej vi lärt känna från Göteborgs Tvillingklubb. Hon var stor, trött och hungrig! Snart dags. Det var svårt att dölja det uppenbara, att vi förlorat våra, och vi berättade en stund. Tårarna infann sig snabbt hos i alla fall tre av oss. Tjejens mamma hade läst i tidningen om två förlorade tvillingflickor: Antonia och Gabrielle. Var de våra? Nej, men världen är liten. Jag vet vem flickornas mamma är. En märklig historia som berättas i nästa inlägg...

Vi, vi skulle till kuratorn!