Grabbarna i graven bredvid

Jag hörde på radion idag, att de vi älskar mest skickar vi till skolan. Barnen. Jag skickade mina i graven...var där och tände två ljus igår. Ensam och blöt. Det regnade och svart var färgen jag rörde mig genom. Två lyktor (nödlösning) inhandlades och jag skulle tända ljus i dessa. Omöjligt! Alla stickor i asken blev blöta och bara fräste ilsket till svar. Jag svor lite för högt med för många djävlar inblandade och såg ingen annan lösning än att ta ljus från något som redan lyste. Vi har den äran att ha gott sällskap på kyrkogården. En änglamamma och -pappa vi lärt känna har sina pojkar i raden nedanför våra flickor. Jag tog eld från 'grabbarna i graven bredvid' och allt blev ljus! Jag såg också till att kompensera för stölden och satte dit två små presenter. Inget märkvärdigt, men ändå.

Bara änglaföräldrar kan konsten att trösta andra av samma sort. I deras samvaro får våra barn finnas, och bli till liv. Nej, liv kan inte ens de återskapa, men de blir mer verkliga. De ger nya fantasier liv och det är dessa fantasier som gör att vi håller oss flytande. Eller svävande ovanför och kring det som hänt. Vi behöver se från alla vinklar och nyanserna är välkomna gäster. Det handlar inte om att förneka deras död (vi vet för väl) utan om att skapa värme och glöd kring de fåtal minnen vi har kvar. Någon mer som tar de förlorade barnens namn i sin mun och som inte förnekar dom, eller får oss att förringa eller förtränga. De kom, de gick...och vi behöver att dom segrade! Våra små hjältar och hjältinnor.

Vi får presenter vid graven ibland, från grabbarna bredvid. Det ger en varm känsla av att våra döttrar aldrig är ensamma, eller uttråkade (vad vet jag om livet efter?). Pojkarnas föräldrar ger också medmänskligheten hopp. Kanske är det så att människor med sorg blir ödmjukare, snällare? Vi har ju inget att förlora längre, och inga murar kvar att huka bakom. Vi är de vi oundvikligen blivit.

Vi fick en vacker present i torsdags och varje gång jag tänker på den förbryllas jag över det goda hjärta, de goda hjärtan, som låg bakom! Hur enkelt det än låter med ett kakfat så var det inte vilket kakfat som helst! Det var inslaget med förhoppning, bakat med konstnärlig förtvivlan och framfört med mod! Och våra barns namn stod på kakorna, våra barns namn...