Första snön föll inatt och hela världen glittrar! Det knastrar och skiner och jag blir smittad. Glittervaccin? Idag begravde vi våra barn. Eller stoftet av två pytteskelett som tillhör våra barn. Flickorna finns bevisligen därute, och det fick vi veta idag. Det blev en magisk fredag och jag vet inte riktigt var jag ska börja?
Mellan blomsteraffär, krematorium och kyrkogård passerar vi många gravida (är de fler i år?), med barnen tryggt förvarade i toppiga förpackningar. Stolta kullar av liv. Vi har hämtat våra i en röd urna. Tätt i famnen. Hårt mot hjärtat trycker jag den, och känner mig stolt. En omisskännlig värme och något som liknar glädje infinner sig i bilen. Vi sjunger! Vi sjunger alltid i bilen. Hittar på små fjantiga, sjuka sånger som brukar dra mot det groteska. Nu sjunger vi skrattande i takt med den guppande urnan och skiter i allt!
Allt har ju redan hänt.
Allt är redan gjort.
Bytt är bytt och kommer aldrig igen.
Vi kommer tidigt till kyrkogården och beslutar att ta urnan med pytteskeletten på café! Favoritcaféet bakom hörnet. Urnan, dold i påse, ställer vi i rumsavdelaren (bokhylla) på barndelen i caféet. På påsen står: "Bokia. Kliv in i en annan värld. Bokia stöder BRIS." Då våra barn endast är "foster" enligt WHO, är det osäkert om våra små har rätt att vara i denna påse för barnens rättigheter?
Vi hamnar alltid i barndelen på de ställen vi besöker! Där i hyllan intill pekböcker som handlar om djur, motsatser, ljud, former, kläder och mat...står urnan, och vi tänker inte ett dugg på etik och moral. Det känns bra, förbjudet och fnissigt.
Pytteskelett vid pytteböcker för pyttehänder med pekglada pyttefingrar. Vi äter chiabatta och dricker varmt.
Vi kommer till graven och möts av ett kallt hål och två vackra änglar som sorgesyster S ställt dit. Då vi ser de vita änglarna först blir hålet inte lika svart. Vi börjar pyssla. Stelfrusna och klumpiga i vintersolen. Så, precis när vi ska sänka urnan drar en våldsam vind förbi och igenom oss! Solen går i moln och det börjar snöa från alla håll. Det hela fortgår i mindre än ett par minuter. Vi står som isstoder i stormen. Alldeles stilla i det stora. Det hela är över och solen står åter klar på himlen och vi vet. Vi är minst av allt vidskepliga, men ändå står det klart:
Ni ville oss något våra små!
Vi strödde riktigt festglitter ner i hålet och över urnan. Tusentals fallande stjärnor...
2 kommentarer:
Visst var de där! :.) Jag sade till Antonia och Gabrielle att de skulle se till så att Astrid och Ruth kom i tid... vilken tur att de hann! :.)
Jag har tänkt så mycket på er alla idag och berättat om Astrid och Ruth för de som jag träffade från min klass.
Länge leve Astrid och Ruth! Hipp hipp hurra, nu har de kommit hem!
Vilken kanonidé att ta med dem på café! Och till barnhyllan och allt, de älskade det!
Det behövs fler modiga änglaföräldrar som "kuppar" in barnen i samhället!
Jag tror att det är viktigt att våra änglar får se sina föräldrar sjungande, skrattande och även pussandes. För alla de pussar som vi inte hann ge våra barn -får vi ge varandra.
Har även läst dina andra inlägg och jag kan inte annat än att bocka och buga -du är en sann ordkonstnär!
Massa, massa kramar
Kom in på din sida på FL & såg länken till din blogg. Du skriver så "fängslande" om era fina döttrar som kom & gick. Kan inte sätta mig in i eran situation men lider verkligen med er...
Vet inte varför jag skriver egentligen...vill väl bara berätta om att det hände en liknande grej vid urnsättningen av min lillebror som gick bort mars 92. När vi stpd där familjen samlade hände allt kändes det som, kom dit i regn som övergick i hagel & slutade med solsken, övergångarna gick otroligt fort, visst kändes det som han var där.
Vid min andra brors begravning (maj 04) läste min far ett tal han skrivit, detta nedanför är bara ett urklipp av det. Vet att både han & min mor ibland kan bli trötta av att höra hela tiden hur starka dom är, när det ibland känns som dom inte har något val? Hoppas verkligen inte du tar illa upp att jag skrev här, och så långt...blev bara väldigt berörd. SannaSDFS från FL.
"Hur?...Hur lever man vidare när ens barn plötsligt dör ifrån en?
Hur lever man vidare?
Svaret är enkelt; Det gör man inte, man lever inte vidare –
för det förutsätter att allt fortsätter som förut – och det gör det ju inte…
Nä, man lever inte vidare – man överlever!
Man överlever för att man måste – vad finns det för alternativ? "
Skicka en kommentar