Jag är dålig på det här med gravpyssel, gravar har aldrig varit min grej. Ibland tror jag att det borde vara det när jag läser om alla andra som finner trösten där. Men sorg har inga "borden" eller måsten. Det är däremot härligt att promenera på kyrkogårdar. Titta på namn och stenar. Får man lov att använda ordet inspirerande? Sjömanshustru Odny Svensson, Makarna Julius och Julia...de allra flesta älskade och saknade. Jag vill påminnas om mina döttrar i "levande" sammanhang. I söta fantasier om hur det borde ha blivit, i vinden och fåglarna. De döda är alldeles för döda!
Gravplatsen valde vi då den låg intill ett livligt dagis. Och mellan en småtrafikerad väg och en gångväg. Där kommer det att hända saker! Det skänker en viss tröst. Som glorian på ängeln ligger en sorgesysters tvillingpojkar, Philip och Simon, begravda några rader därifrån. Gravstenen kommer att vara i form av en hand, med namnen enkelt ingraverade och två små svalor som sitter på handryggen. Jag har alltid älskat den där handen som pappa kämpade ner från Hardangervidden i en ryggsäck. Åt mamma. Ända från högfjället! Den har legat i trädgården i mitt föräldrahem i många år. Någon liten självförsörjande växt ska vi lyckas plantera intill. Då flickorna är göteborskor ville vi ha graven i Göteborg, där dom hör hemma. Vårt nya hus ligger en bit bort från stora staden och "vårt" kvarter där graven finns. Vi tänder våra ljus när vi kommer åt. Där mer sällan, hemma mer ofta...
Jag tycker det är vackert med människor som vårdar sina gravar och håller lågan levande. Önskar nog att jag var lika vacker...
1 kommentar:
Du har så rätt i att det inte finns några borden eller måsten i sorgen.
Alla gör vi så olika. Och så måste det få vara.
Inget sätt är mer eller mindre vackert än ett annat.
Skicka en kommentar